En utdoende kultur?

"Ja, valkommen till Honduras da, landet som gar att beskriva som det samsta av USA" sade damen pa svenska ambassaden som precis hade forflyttats fran Bolivia. Det var orattvist och oproffisionelt sagt men sant for den som bara ser till ytan av Tegucigalpa. Den som vantar sig Guatemalas och Bolivias exotiska charm kommer bli besviken. Det ar inte indianansikten du moter pa gatorna, utan mestisers. Det ar inte tygstycken i hemvavda monster de bar, utan jeans och t-shirt precis som vi. Det ar inte i de sma standen med kvinnorna som saljer nybakade tortillas de flesta koper sin lunch, utan pa en av de hundratals snabbmatskedjorna bredvid.
Men for mig ar den honduranska kulturen redan sa mycket mer, trots att jag annu inte besokt Cópans valbevarade mayatempel eller det stolta garifunafolket i norr. Det ar manniskorna som oppnar sina hem for mig utan att veta nagot om vem jag ar, skamten som jag inte skulle forsta ens om jag hangde med pa deras smattrande spanska och blandningen av manniskor, varderingar, kulturer som utgor den honduranska kulturen just i detta ogonblick. Pa samma satt som folkdrakt och sill inte ar det forsta som fyller mitt huvud nar jag tanker pa den svenska kulturen.
Darmed inte sagt att vi ska glomma det som skapat dagens situation, som spanjorernas overgrepp och brannande av allt som paminde om ursprungskulturerna, Honduras extrema beroende av USA och skolornas bristande undervisning i sin egen historia och sprak. Beroendet av USA har manga ansikten. Presidenten, som krampaktigt leende, lovar den amerikanska ambassadoren att an en gang andra ett beslut. Ungdomarna vars enda onskan ar att fa lamna landet for att forverkliga sina drommar i ¨frihetens land¨. Bristen pa stolthet som gor att pengarna som finns anvands till att skapa en egen varld bakom murarna, sa olik resten av samhallet som mojligt. De forodande konsekvenserna av en BNP som till lika stor del bestar av hemskickade pengar fran slaktingar i USA som export.
Jag tror daremot inte losningen ar att likt andra latinamerikanska lander stanga granserna, skicka ut de amerikanska foretagen och leva i en forstallning om ett oberoende som inte gar att uppna i dagens varld. Lat oss istallet arbeta langsiktigt for ett land som har mojlighet att utbilda sitt folk, konkurrera med sina egna foretag och arbetskraft och inte ar beroende av andras valvilja. Ett land som har mojlighet att bade paverka och paverkas.

Dancing queen

De tva forsta veckorna har varit intensiva, nagon tid for reflektion och saknad har inte funnits. Jag har med blandade kanslor tagit emot det enkla livet jag erbjudits. Det har varit skont att nar allt dar ute varit okant kunna dela mina intryck med de andra volontarerna fran Europa, krypa in i den skyddade varld som de valkomnande honduranerna forsoker skapa for mig och se var tiden for mig. Samtidigt langtar jag ut, jag langtar efter att se den andra sidan av Honduras, jag langtar efter att gora det jag kom for.
Den 4 september borjar jag jobba pa CEM-H, ett projekt som jobbar med kvinnofragor i Honduras. De kampar mot den harskande machokulturen, mot kvinnovaldet och for att de manskliga rattigheterna ska galla alla. Mycket mer an sa vet jag inte for tillfallet, jag forstod ungefar halften av deras smattrande spanska nar jag haromdagen besokte dem. Jag ar dock overtygad om att ni kommer fa hora tillrackligt om det nar jag val borjat.
For tillfallet ar det spanskan jag kampar med. Frustrationen over min hjarnas begransningar ar stor nar jag riktigt kanner hur mitt huvud spottar ut de nya orden igen efter en dag med spanskundervisning, spanska tidningar, nyheter och forsok till konversationer som ofta mots med vanliga leenden. De forsta veckorna pa projeket kommer bli tuffa, utan spanska har jag inte mycket att bidra med. Att kanna hur ens intellekt reduceras till en femarings. De valutvecklade tankarna och det sociala spelet blir utbytt mot en grottmanniskas vokabular. En lektion i talamod och att erkanna sina svagheter alltsa, med lite sjalvinsikt kan det val vara ganska nyttigt.
Det dominerande de tva forsta veckorna har varit fashinationen, over allt fran underliga reklamskyltar till atmosfaren, de hektiska gatorna, de naturligt vanliga manniskorna. Romfyllda fester med forsiktiga forsok till salsa, venezulansk(?) dans, utflykter till sma pittoreska bergsbyar och filmvisningar pa bohemiska cafeer har overskuggat det faktum att jag befinner mig i ett land dar tva tredjedelar av befolkningen lever i fattigdom, men det ar omojligt att helt bortse ifran. Siffrorna ar mojliga att ta in forst nar man ser de hungriga blickarna som foljer varje tugga jag tar av min majskolv, de smutsiga ansiktena som skramt tittar upp ur sopbergen eller kvinnorna med de krokta ryggarna som langsamt vandrar mot sina traskjul. Det ar den enkla bilden av fattigdomen, den fran utsidan men jag hoppas att snart fa mojlighet till storre inblick och insikt.
En ogonblicksbild ska slutligen fa symbolisera min forsta tid har. Pa den myllrande marknaden vandrar jag med min hondurianska mamma och hor folk kopsla om allt fran giganstiska papayor till skoldpadsagg. Varje steg jag tar foljs av nyfikna blickar fran barnen, vanliga leenden eller misstanksamma blickar fran kvinnorna och pussljud fran mannen. En man med mikrofon fragar Vivianne var jag kommer ifran, de foljande tio minuterna ekar en lovsang over den vackra svenskan som liknar en filmstjarna ut i hogtalarna over hela marknadsplatsen. Mer road an generad kan jag sedan nynna med till "Dancing queen".

Beroende

Att leva med hondrianer betyder att slappa sin svenska kansla for effektivitet och planering. En snabb kaffe forvandlas latt till en helkvall, en lunch ute blir en dagsutlykft likaval som en kvall full av planer latt kan rinna ut i sanden. Samtidigt som det an sa lange ar exotiskt och spannade finns i det spar av det som redan ar min kalla till frustration, beroendet av andra. Det gar inte att pa egen hand bestamma vad jag ska gora en kvall: taxi, bussar och speciellt inte gatorna tillhor inte blonda ensamma tjejer efter morkret har borjat falla vid 18-tiden.
Larorikt ar det dock, att kanna av hur det ar att inte ha privilegiet att bara vara beroende av sig sjalv. Att slappa den frihet som jag hemma tar for givet men for de flesta andra inte ar sjalvklar. Kanna av, om sa bara en brakdel och pa ett totalt annorluna satt, nagot av den frustration manniskor kanner nar det bara blir hjalpta men aldrig oberoende.
Min intention med detta inlagg var egentligen att forsoka forklara varfor jag ar sa dalig pa att hora av mig. Kostnaden for att fa nagra minuter vid datorn idag var att bestamt sta emot alla infall att folja med pa upptacksfarder genom Teguc och blunda for de skratt och korstecken jag far av mina honduranska vanner nar jag sager at jag ska ga genom stan sjalv. Men ska forsoka skriva snart igen men ta det med en honuransk nypa salt. Tanker pa er!

Transfer i Miami

Varfor forvanas jag? Det ar inte forsta gangen jag bedyrar att jag varken haft en del i andra varldskriget, bar tunga vapen eller ar terrorist.
Trots att jag ar fullt medveten om amerikanernas paranoia vaxer min ilska nar de godtyckliga vakterna anvisar mig till en annan ko an den morkhyade mannan framfor mig. Nar mitt fingeravtryck och mitt foto an en gang fastnar i deras gigantiska register och jag snallt maste svara pa machomannens fragor om allt fran vilka sevardigheter jag missade i New York till varfor jag inte vill stanna i deras fantastiska land kanner jag mig krankt. Inte for att jag har nagot att dolja utan for att det ar ett intrang pa min integritet.
Nar vi trots att vi redan checkat in vart bagage i Sverige maste sta i den timslanga kon for att checka in en handcreme och ett lappglans kan jag inte dolja min irritation utan muttrar, som tur ar pa svenska, om att en vettig utrikespolitik inte bara skulle gora att de slapp framsta som en "bananrepublik" utan ocksa skulle vara oandligt manga ganger effektivare.
Att vi nar vi kom fram till Honduras insag att vi missat terrorforsoken i London med nagon timme andrade inte min installning. Med en polis i varje gathorn skulle ett samhalle sakert kunna hindra att ett antal brott begas, men forr eller senare kommer nagon slinka igenom och framforallt, ar det det samhallet vi vill ha?

Fragment fran mitt liv som honduran

Honduras ar bara fragment for mig just nu men jag tankte att jag kunde dela dessa atminstonde. Tegucigalpa ar kontrasternas stad. De grona kullarna omger den avgasfyllda staden, de generosa och valkomnande honduranerna varnar oss for stadens manga farligheter och grindarna som gommer de overflodiga tradgardna, swimmingpoolerna och barbiedockshusen ligger vagg i vagg med skjulen som verkar kunna blasa omkull av en vindpust.
Anda kanns Tegus redan som min stad, som mitt hem. Honduranerna skrattar nar jag kutar over vagen for att undvika bilar som varken anvant en blinkers, stannat vid ett rodljus eller foljt nagon annan trafikregel i hela sitt liv. De skrattar nar jag pa min stapplande spanska forsoker fraga vad det ar de menar att jag ska stoppa i min mun eller hur jag ska gora for att min mobil ska fungera. De skrattar nar jag med mitt blonda har, min langa, rangliga kropp och mitt konstiga uteseende forsker bli en av dem. Men jag ger inte upp sa latt.

Medmänsklighet eller kolonialism?

Volontär. Frivilligarbete är den enkla betydelsen av ordet men hos de flesta väcker det många fler känslor och reaktioner. Ett sätt att rena sitt samvete, den nya kolonialismen eller bara en droppe i havet. Andra ser det som en vacker handling, att dela med sig av sin tid eller en nödvändig hjälpinsats.
För mig har det heller aldrig varit självklart men jag tycker framförallt att den ofta ensidiga synen på volontärarbete är problematisk. Åker man med förutsatsen att hjälpa kommer man bli besviken när det är individer och inte den grupp med behövande människor som utmålas i medierna man möter. Tanken om den vite mannen som hjälper "de utsatta" lever kvar och innan vi har tänkt om kommer vi varken att ha en fungerande biståndspolitik eller fullt ut ha gjort upp med vårt koloniala arv. Lika upprörd kan jag dock bli av de människor som lutar sig tillbaka och motiverar sitt oengagemang med att man ändå inte kan rädda hela världen. Erkänn åtminstonde att ni är för bekväma för att försöka!
Jag antar att jag känner att jag behöver försvara mitt beslut att åka som volontär till Honduras ett år. Många av mina funderingar innan jag bestämde mig byggde på erfarenheterna från södra Afrika. Månaderna där gav en längtan efter att uppleva mer men framförallt krossade det några illusioner och skar av en bit av min naivitet. Om vi ser volontärarbetet som ett sätt att utbyta erfarenhet och kunskap, öka förståelsen, bidra med det man kan och genom detta kanske göra världen lite bättre borde det väl vara okomplicerat. Tyvärr skapar en allt för lång historia av förtryck fortfarande svårigheter. Var mina försök att diskutera jämställdhet och mänskliga rättigheter i en skola in Swaziland ett uttryck för nykolonialism eller medmänsklighet? Jag vet fortfarande inte.
För mig är det viktigt att jag åker med en organisation som ICYE, vars tydliga syfte är kulturutbytet, alltså den sociala interdependensen som statsvetarna skulle uttryckt det, och inte välgörenhetsarbete. Nödvändigt för att jag ska åka är att jag känner att jag gör ett jobb som inte skulle bli gjort annars. På samma sätt som de dumpade USA-märkta spannmålssäckarna kan gratis arbetskraft konkurrera ut billig arbetskraft. Min föreställning att det undviks både av att det är väl insatta hondurianer som förmedlar kontakten med projekten och att jag står för alla kostnader själv. Jag hoppas att jag på ett år inte bara själv kommer fyllas av erfarenheter utan även kunna dela med mig av några också.