Honduransk jul?

Hur firar man jul i Sverige? Fragan dyker upp titt som tatt och visst berattar jag om lucia, kottbullar, sno och barrdoftande julgranar men slutsatsen blir alltid att grundkonceptet ar det samma som har, mat och familj.
I sann IKEA-anda borjade julen i Honduras forberedas redan i slutet av september. Affarerna fylldes med blinkande renar, minst tva meter hoga plastjulgranar och gigantiska plasttomtar. Dekorationerna verkar i allmanhet ga efter mottot, ju mer det blinkar, ju storre och ju farggladare, desto battre ar det. Konsumtionshysterin har succesivt pumpats igang for att snart na sin kulmen
Det massiva amerikanska inflytandet praglar aven julen. Det ska till mycket innan det honduranska samhallet reagerar pa politiska handelser men skulle president Zelaya folja sin venezulanska kollega och forbjuda de amerikanskinfluerade julgranarna skulle jag tro att statskuppen skulle vara nara. Dock far de oandliga snabbmatskedjorna denna tid sta tillbaka for den traditionella maten. Som till exempel honungs- och mjolkindrankta brodbitar eller majspuré fyllda bananblad,aven kallade tamales. Jag lovar att senare meddela vilken annan mat det var jag valde bort julskinkan och kottbullarna for.
Lite svensk julstamning har vi anda lyckats fixa. Svenska ambassaden kallade till luciakorstraning och da ar det klart man staller upp. Tva ganger letade vi oss upp till det harligt sparsmakat designade kontoret dar vi med ett tiotal ambassadsfolk, instangda i ett elegant konferensrum, ovade tipp tapp. Det var med blicken fast framat och med full koncentration jag forsokte fordriva mina skrattimpulser infor denna nagot absurda situation. Inte blev det lattare av att nagra var honduraner och gjorde sitt basta for att hanga med i de konstiga texterna om stalledrangar och pepparkaksgubbar. Till slut kom anda dagen och i ambassadschefens alldeles overdrivet stora men vackra hus samlades alla Tegucigalpas svenskar. Lite stappalande men med ratt stamning utforde vi vart upptradande och sedan overraskades vi av ett alldeles riktigt, svenskt julbord. De senaste manadernas besokare hade alla fatt tagit med sig en flaska glogg, en sillburk eller kanske ett paket pepparkakor. Med flera kilo julmat i magen och nagra nya kontakter lamnade vi ganska nojda denna instangda varld.
Lite akta adventskansla skapade Jossan och jag nar vi bjod in vara narmaste vanner till adventsbak. Med ”absolut christmas” pa hogsta volym, solen stralande in genom fonstret, lussebulls- och pepparkaksdegarna forberedda, koket doftande av glogg, lyckliga over vara nyfunna pepparkaksformar och sjalvklart barande blinkande och sjungande tomtemossor forsokte vi sprida charmen i traditionen med lussebak. Nagot skeptiska over detta underliga satt att traffas pa gjorde de anda sitt basta for att trycka ut nagra pepparkakor.
Trots att jag kommer gora mitt basta for att njuta av den honduranska julen kommer mina tankar alldeles sakerligen vara hos er darhemma. Njut av att vara tillsammans och spara nagra skinkbitar at mig.

Jamstalldhet pa kommunalniva

Mellan de grona bergen, i den friska luften, i byn med de vackra, fargglada lencakvinnorna, i Honduras fattigaste och kyligaste omrade Esperanza, var de tva senaste dagarnas workshop belagen.
Kvinnor med ledande poster i de narbelagna byarna hade blivit inbjudna for att kompetensutvecklas i att ur ett genusperspektiv lagga en budget. Malsattningen var bade att lara ut den praktiska kunskapen i budgetberedning och att synligora diskriminering i kommunernas arbete.
Tanken ar att genom att paverka hur de offentliga resurserna anvands kan kvinnorna styra utvecklingen i sina byar. Det finns flera viktiga aspekter i arbetet pa kommunniva i vilka ett genusperspektiv behovs for att framja jamstalldheten. Det kan vara hur man anstaller, kompetensutvecklar, befodrar och betalar sina anstallda eller hur man i satsningar och projekt beaktar kvinnors sarskilda behov och mojligheter i kommunen.
Att fa in kvinnor i kommunpolitiken och att gora genusperspektivet till en naturlig del i kommunernas framtidsvisioner ar en ordentlig utmaning men en viktig niva att jobba pa i arbetet for jamstalldhet.

No más violencia

“Alerta, alerta, alerta que camina, en la lucha feminista por América latina”, “Si no hay derechos de las mujeres, no hay derechos humanos” “¿Qué queremos mujeres? Ni estado, ni hombre macho” “No más violencia, ni pobreza, contra las mujeres”
Slagorden har ljudit langs honduras gator de senaste dagarna. Veckan ”No más violencia contra las mujeres” borjar lida mot sitt slut. I ett land dar vald ar den andra vanligaste dodsorsaken for kvinnor i reproduktiv alder och machokulturen den dominerande ar detta ingen liten malsattning.
For mig borjade veckan med att jag, tillsammans med tjejerna fran alla CEM:s ungdomsnatverk ute i landet, sprang runt pa Tegucigalpas gator for att klistra hundratals stickers, i en inte obetydlig storlek, med budskapet ”Stoppa valdet mot kvinnor” pa bilarna som korde forbi. Om det var det vackra budskapet eller mitt blonda har som fick dem att mer an garna pynta sina bilar forsokte jag att inte reflektera kring.
De workshops rorande vald mot kvinnor som CEM-H haller aret runt intensifierades denna vecka. Jag foljde med till ett av samhallena i sodern dar vi hade en heldag med bade kvinnor och man. Bland workshops, forum med hundratals deltagare, ”marchas” som invaderade honduras gator och demonstrationer utanfor kongressen ar det ett evenemang som jag sarskilt kommer minnas. Bland de soldrankta bergen, i den friska luften, pa den enda oppna platsen i la colonia Cruz Roja slog vi upp ett talt, en scen och en musikanlaggning. Med musik, dans, teater och tal lockade vi sakta men sakert invanarna i det lilla samhallet att avvaktande men nyfiket narma sig. Det var med sarskild gladje jag sag de yngsta tjejerna i natverket, med minikjolar, transparenta linnen och nylockat har, dansa till Shakira. Battre reklam for CEM:s arbete i Cruz Roja har jag svart att forestalla mig.
En droppe i havet i ett samhalle som befinner sig i ett politiskt lidande, i en accelererande valdsspiral och med en gigantisk utmaning framfor sig men att bryta tystnaden ar ett forsta steg. En kompis vagade fraga mig den fraga som jag sett i mangas ogon har, ”vad tror du ni astadkommer med att skrika slagord pa gatorna?”. Jag kunde visat honom den massiva uppmarksamheten det far, i brist pa annan politisk rorelese, i de honduranska medierna, de glada ansiktena hos de dansande tjejerna i Cruz Roja eller det hopp som lyser i ogonen pa alla de kvinnor som deltog under den har veckan. Det ar inte tillrackligt men det ar en borjan.