Nya utmaningar

I behov av att lamna stillheten i Madiany och samla ny energi fran varlden utanfor valde vi denna morgon att forsoka ta oss till Kisumo med hjalp av kollektivtrafiken. Det betyder forst "Boda-Boda", de rostiga cyklarna med farglada kuddar pa pakethallarna som for 50 Ksh (ca 5 kr) skjutsar dig i rasande fart de fyra km till narmaste busstopp. Enligt berattelser fran mina kollegor pa centret, ar det inte bara ett trottsamt satt for de valtranade mannen att tjana sitt levebrod pa, utan aven ett samhallsproblem. Den standiga friktionen gor att de inte kan gora sin aktenskapliga plikt nar de kommer hem om kvallarna, vilket leder till otrogna fruar. Regeringen ser, enligt utsago, sa allvarligt pa problemet att de har borjat sponsra mopeder istallet. Jag kan dock inte uppbada samma medlidande utan njuter av min fard genom majsfalten.

Med afrikanskt talamod slog vi oss sedan ner vi vagrenen for att vanta pa att en "Matatu" skulle passera. I en sadan minibuss, byggd for 12 personer, fortsatte vi sedan var resa tillsammans med 20 andra passagerare samt ett antal spadbarn, kycklingar och ett stort trakrucifix som mannen bredvid mig bar pa.

Den forsta veckans utmattning av de standigt nya intrycken och upplevelserna har nu forbytts mot en mer jamn trotthet av att inte langre bara observera utan nu ocksa reagera och ta stallning. Jag finner mig sjalv standigt ifragasatta mina tankar och reaktioner i relation till min bakgrund. Jag soker satt att forhalla mig till denna totalt annorlunda kultur men i varje situation uppkommer fler fragor an svar.

Mannen i grannbyn som har uppemot hundra fruar kan vi gemensamt forundras over men nar en efter en av mina vanner i forbifarten namner hur de ar tredje eller fjarde frun i ett aktenskap kommer det narmare. Kvinnan jag moter pa gatan presenterar sitt sallskap som bade syster och "co-wife" och koordinatorn for mitt projekt berattar att han nu vid 56-ars alder soker efter tva nya fruar att foda honom fler barn. Hur kan nagot sa vanligt for dem vara sa frammande for mig? Nar sjukhuschefen erbjuder mig att bli hans tredje fru forsoker jag forklara det sjalvklara i varfor jag aldrig skulle vilja vara nagons tredje fru men inget av argumenten ar relevanta i hans verklighet. "Why not add, instead of divorce as in your culture?" Jag fragade da om jag som kvinna kunde lagga till fler man nar jag trottnade pa dem men det gick forstas inte. Kvinnan tillhor ju den man som betalt ett antal kor for henne.

En annan dag ar jag pa hemvag tillsammans med en kompis som visat mig sitt jordbruk, nar vi ser en kille falla fran sin cykel. Bredvid vagen sitter en annan liten kille, nojt leende efter att lyckats med sitt uppsat att med en sten orsaka fallet. Min kompis reagerar instinktivt och tar tag i den nu skramt gratande killen och bar honom ut i majsfalten for att dar sla honom med en pinne tills hans hysteriska skrik overgar i ett utmattat hulkande. Nagot stalld over min reaktion, forklarar min kompis, fortfarande med viss stolthet, att det ar sa har vi lar vara barn disciplin. I ett samhalle, i vilket alla kanner och har ett ansvar for varandra, blir konsekvensen att du kan sla aven andras barn. An en gang undrar jag var gransen for min oppenhet bor ga.

Trots att jag upplevt det sa manga ganger forblir den svaraste utmaningen det som jag representerar for manniskorna jag moter. Kanske vill jag inte lara mig, jag vill kunna tro att jag ska fa vara bara mig sjalv, en medmanniska, en av dem men jag kommer aldrig ifran mitt ursprung, min historia, min hudfarg. Om och om igen later jag mig luras, vill sa garna tro att just den har situationen ar annorlunda. Besvikelsen blir da nastan outhardlig nar den oundvikliga fragan tillslut kommer, "Can you be my sponsor?", och punkterar det samtal vi har haft. Fragan i sig, visar pa ett konstruerat system av beroende som har lamslagit en hel by eller kanske en hel kontinent. Samtidigt skams jag for mina egna tankar, nar jag blir fornedrad a deras vagnar. Vem skulle inte gripa alla halmstran om det gallde att overleva eller kunna matta sina barn. Det ar en beskrivning av en situation som vi har skapat, det omedelbara beroendet finns dar, gar inte att bortse ifran och har ingen enkel losning. Det ar latt att satta upp principer men svarare att ta konsekvenserna. Nar en flicka insjuknade i malaria och inte blev behandlad eftersom det inte fanns pengar till medicin kunde jag inte langre motivera min princip att inte bidra med pengar men var gar gransen, ar det mojligt att dra en grans nar det handlar om manniskors liv och gar storre perspektiv att forena med ett samvete.

Jag avslutar med ett av de manga livsoden som jag moter i de sma runda hyddorna runt Madiany. Farbrorn valkomnar oss in, ber oss att sitta ner pa den tvasittssoffa utan kladsel som fyller hela hyddan. Han pekar pa flackarna av brant gras utanfor och forklarar att det ar sparen efter de doda fruarnas hyddor, som han i enlighet med traditionen var tvungen att branna ner nar fruarna dog for tva ar sedan. Han berattar om sonen som drunknade nar han var ute och fiskade. Om de tolv aterstende barnen som han inte har haft rad att ta igenom skolan och nu antingen tigger pa Nairobis gator eller forsoker odla sin egen mat av marken har. Om sin attioariga mamma och de fem barnen som han varje dag forsoker finna tillrackligt med mat till. Han ler och halsar oss valkomna till det basta av lander.