Utbildning i hjalp till sjalvhjalp

Feminismens svar pa psykologer som tror de har losningen, terapeuter som saknar kunskap om verkligheten och socialarbetare som har slutat arbeta med manniskor och overgatt till fall ar sjalvhjalpsgrupper.
Idén med sjalvhjalpsgrupper ar att kvinnor som ar utsatta for vald sjalva ska kunna bryta sig ur valdscirkeln genom att utbyta erfarenheter med andra kvinnor som ar eller har befunnit sig i liknande situation. Genom uppmuntran, rad och stod ska kvinnorna samla tillrackligt med kraft for att anmala eller lamna en valdsam relation. Grundtanken ar feminstisk, kvinnor ar inga hjalplosa offer utan formogna att pa egen hand forbattra sin livssituation.
I Cefas, Honduras enda kvinnofangelse ar behovet kanske storre an nagon annanstans. Bara nagra meter innanfor murarna kanner jag den speciella atmosfaren, fylld av historier och livsoden. Darfor har vi de senaste dagarna utbytt tarar, skratt, fortroenden, erfarenheter och kunskaper med atta av kvinnorna for att de ska kunna starta upp egna grupper for de instangda kvinnorna.
Fa dagar i mitt liv har varit sa fyllda av kanslor som de pa Cefas. Kanslor som varken kan aterberattas eller besvaras med ord. Alla hade sin tragiska berattelse, den berattelse som i manga fall ligger till grund for var de befinner sig just nu. Fyra ar av sexuellt utnyttjande av sin pappa som fick sitt slut i att hon blev gravid och blev utkord fran hemmet. En annan blev utkord, fran ett hem dar hon hela livet blivit behandlad som om hon hade mer gemensamt med hunden an med sina syskon, efter att hon erkande att hon kunde bli kar i andra tjejer. De hade alla gemensamt, trots sin unga alder, smartan i att de missar sina barns uppvaxt. ”Mamma, nar kommer du hem?” fragade en sju arig dotter. Hennes mamma hade inget svar eftersom hon efter atta ar innafor Cefas murar annu inte fatt sin slutgiltiga dom.
Kanske ar det for sent eller kanske har de for manga egna problem for att orka lyssna pa andras men de har tre dagarna fick mig att annu starkare tro pa att det ar i motet med andra manniskor som hoppet finns.

Nasta steg

Representation innebar inte jamstalldhet. Ett forsta steg men inte mycket vart utan nasta. I Sverige ser vi var stora andel kvinnor i riksdagen som en indikator pa att vi ar varldens mest jamstallda land. Vi putsar ytan men ser inte att fortrycket ligger djupare. Jag skulle vilja hoja blicken genom nagra exempel fran mitt arbete i Honduras.
I Honduras har representationen av kvinnor i parlamentet okat fran 11 till 24% pa sex ar. Pa kvinnorattsorganisationen CEM-H ser vi det som en nodvandig grund for vidare arbete men i sig inget som skapar ett jamstallt samhalle. Tyvarr visar kvinnor som uppnatt en hog position manga ganger samma tendenser, de faller in i det mansdominerade systemet, glommer den kamp som mojliggjort deras framgang och anvander inte sin makt for att bana vag for andra kvinnor.
I ett land med stora utmaningar och fa verktyg har CEM-H insett vikten av att anvanda de framgangar som uppnatts, till exempel genom att utnyttja det maktrum som skapas av att allt fler kvinnor tar plats i parlamenet. Pa internationella kvinnodagen tog vi ett
intiativ for detta, ett pris instiftades for att varje ar uppmarksamma tre parlamentsledamoter som under aret gjort en insats for att oka de honduranska kvinnornas mojligheter. Det kompletterat med sammankomster for att utbyta erfarenheter ar tankt att uppmuntra kvinnorna i parlamentet att bryta sig ur det inrutade tankemonstret.
Pa lokalniva har metoden varit att implentera genusperspektivet i kommunens framtidsvision, det vill saga budgeten. Genom workshops med kommunernas ledande kvinnor for att synliggora diskriminationen i hur de offentliga resurserna anvands och genom praktisk kunskap i budgetberedning ur ett genderperspektiv kan kvinnorna sjalva styra utvecklingen i sina byar.
Metoder som jag tror med framgang skulle kunna anvandas i Sverige. Kanske kanns tanken svar, att vi som ”varldens mest jamstallda land” har nagot att lara av ett ”macholand” som Honduras. Da tror jag att det ar dags att svalja stoltheten och inse att kunskapsutbyte ar vad som kan fora varlden framat.

Jossan 20 ar

Objekt eller subjekt

Jag har aldrig foraktat modellyrket, det ar en nodvandig del av vart kapitalistiska samhalle. Att arbeta som modell betyder inte att man har mer ansvar for sexualiseringen och objektifieringen av kvinnokroppen an den som ater kott har for kottindustrins grymheter eller den som koper HM:s klader har for exploatering av kinesiska barn. Ett mojligt moraliskt ansvar men ett forstaligt satt att dra nytta av den verklighet vi anda ar tvingade att leva i.
Sjalv har jag dock inte velat utsatta mig for, mer an vad samhallet anda tvingar mig till, att reduceras till ett objekt. Darfor hojde manga pa ogonbrynen nar jag berattade att jag frivilligt staller upp som modell for CEM-H:s stora kampanj och dessutom naken.
For mig motsager det inte, utan ar snarare i enlighet med mitt beslut att inte gora vanliga modelljobb. Att visa upp min kropp har aldrig varit det som hindrat mig, det har varit oviljan att sarsklija min kropp fram min personlighet, reducera min kropp till ett objekt, vara en del av den industri som lar oss hur vi ska vara som kvinnor for att attrahera man.
Det ar en kampanj for kvinnors sexuella rattigheter (derechos sexuales y reproductivos) och en del i kampen mot HIV/Aids. Den bygger pa tanken att vara kroppar tillhor oss sjalva, ar vackra vilken form de an har och ar varda att skydda. I Honduras ar det en kontroversiell kampanj och nagot liknande har aldrig gjort innan. Visst ar det en kampanj som kommer och ar tankt att vacka uppmarksamhet men hoppet ar anda att fler kommer att se det vackra an det nakna i kropparna pa fotona.
Fyra kvinnor var vi, alla med olika kroppsformer, alla arbetande for kvinnors rattigheter, som traffades en sondag i en ljus vindslokal tillsammans med tva konstnarer och en fotograf med assistenter. Vara kroppar malades i vackra motiv med inspiraration i de fyra elementen. Mitt ena brost tacktes av en terracota-fargad kanna som over min mage haller en strom av vatten. Min kropp har aldrig vart sa vacker. Efter hundratalsfoton i olika miljoer borjade jag forsta modellernas hoga arvoden. Trott men nojd med mitt dagsarbete kunde jag efter atta timmar vandra hem for att invanta dagen da jag kommer motas av min kropp vid infarten av min hemstad.

Vale la pena protogerme

Efter manga timmar, manga moten och manga samtal i den problemfyllda stadsdelen Col. Cruz Roja borjade tanken pa att dar halla en kurs i feministiskt sjalvforsvar att fodas. Antalet kvinnor som utsatts for vald ar fler an pa de flesta andra stallen, osakerheten bland tonarstjejerna stor och tonarsgraviditerna manga. Upprort mig har till exempel berattelser som: ”nej jag har aldrig blivit utsatt for overgrepp men min pojkvan tvingar mig att ha sex mot min vilja”.
Jag planerade val och i lordags vara dagen for att for forsta gangen ensam ha ansvaret for en workshop (dock med god hjalp av Jossan). Forutsattningarna var inte de lattaste, ett tjugotal ungdomar mellan 12 och 24 ar, manga ovana att koncentrera sig langre stunder och jag med min fortafarande nagot knaggliga spanska och med totalt annorlunda bakgrund och referensram.
Jag borjade med att krossa deras forestallningar om att vi enbart skulle lara oss att slass. Jag betonade bade valdet som en sista utvag samt nodvandigheten av mentalt sjalvforsvar for att vara kapabel att anvanda det fysiska. Jag pratade om sjalvkanslan som det grundlaggande, att det ar vart besvaret att gora motstand. Hur viktigt det ar att laras sig att inte ta pa sig skulden, att inte skammas for andras handlingar och att ett overgrepp aldrig kan vara mitt fel. Under en alldeles for kort dag pratade vi sedan om mentalt, verbalt och fysiskt sjalvforsvar saval som vikten av systerskap och kunskap om var situation.
Trots forsok att blanda teori med praktik, samtal med fysika ovningar, samarbetsovningar och lekar var det stundtals svart att fa dem att lyssna. Vara anstrangningar belonades dock med en bra diskussion, stort engagemang i de fysiska ovningarna, manga skratt och mycket positiv feedback. Likt manga ganger forut kanner jag nar jag atervander till mitt trygga hem i Tegus att jag fatt mer tillbaka an vad jag gett men om en enda ny tanke har fotts hos nagon av tjejerna kan jag vara nojd.