Beroende

Att leva med hondrianer betyder att slappa sin svenska kansla for effektivitet och planering. En snabb kaffe forvandlas latt till en helkvall, en lunch ute blir en dagsutlykft likaval som en kvall full av planer latt kan rinna ut i sanden. Samtidigt som det an sa lange ar exotiskt och spannade finns i det spar av det som redan ar min kalla till frustration, beroendet av andra. Det gar inte att pa egen hand bestamma vad jag ska gora en kvall: taxi, bussar och speciellt inte gatorna tillhor inte blonda ensamma tjejer efter morkret har borjat falla vid 18-tiden.
Larorikt ar det dock, att kanna av hur det ar att inte ha privilegiet att bara vara beroende av sig sjalv. Att slappa den frihet som jag hemma tar for givet men for de flesta andra inte ar sjalvklar. Kanna av, om sa bara en brakdel och pa ett totalt annorluna satt, nagot av den frustration manniskor kanner nar det bara blir hjalpta men aldrig oberoende.
Min intention med detta inlagg var egentligen att forsoka forklara varfor jag ar sa dalig pa att hora av mig. Kostnaden for att fa nagra minuter vid datorn idag var att bestamt sta emot alla infall att folja med pa upptacksfarder genom Teguc och blunda for de skratt och korstecken jag far av mina honduranska vanner nar jag sager at jag ska ga genom stan sjalv. Men ska forsoka skriva snart igen men ta det med en honuransk nypa salt. Tanker pa er!