Livet i Madiany

Kondomer och maskar

Mitt uppdrag i Kenya ar att arbeta med hiv/aids men jag insag snabbt att det kan omfatta vad som helst i ett samhalle, dar var fjarde personer lever med viruset och alla pa nagot satt ar direkt berorda. Vi arbetar med hiv nar vi undervisar de 15 foraldralosa barnen under ett mangotrad varje formiddag men ocksa nar vi hjalper ungdomsgruppen att for hand ploja akern for att kunna bli sjalvforsorjande pa mat.

Jag soker standigt forklaringar i min omgivning till varfor andelen hiv-positiva i det har omradet ar sa hog som 23%. Vad skiljer Madiany fran andra delar av Kenya (nationellt ar siffran 6,3%) och framforallt fran varlden utanfor sodra Afrika? Min van fran staden, forklarade allvarligt att fisken fran sjon de ater, gor att de far en onataurligt stor sexlust. Nagot sadant enkelt svar finns inte utan att vara oppen for komplexiteten i epidemins orsaker och konsekvenser ar ett forsta steg.

Darfor fann jag mig sjalv de forsta veckorna nagot avvaktande till att ta mig an utmaningen att mer direkt arbeta med hiv. Vad kunde jag bidra med utan forstalese for varken kulturen eller utmaningarna i det har samhallet? Jag forsokte lyssna, se och lara for att skapa mig en storre forstaelse men fragorna blev bara fler. Jag kande mig maktlos nar alla jag fragade namde brist pa mat som det enda problemet och storsta utmaningen. Jag forsokte finna ett hal dar vi tillsammans kunde bryta oss in i den onda cirkeln men fann det svart att se luckorna nar jag annu inte hade forstaelse for grunden. Visserligen har jag fordelen att ha manniskor omkring mig som jag kan diskutera mina fragor och funderingar med men svaren skiljer sig ofta at och ar svart att skapa sig nagon helhetsbild ur. De flesta jag fragade nekade till att brist pa information ar problemet. De namnde att staten satsat pengar pa undervisning om hiv/aids i skolorna och att sjukhuset tillgodoser alla med material. Da och da motte jag dock nagon som skakade pa huvudet och fragade mig hur jag kunde tro att de visste tillrackligt nar varje dag nya manniskor smittas av viruset.

De hembesok vi gjorde, bara spadde pa kanslan av hopploshet. Beatrice, 22 ar, lag hopkurad under en filt nar vi valkomnades in i hyddan av hennes svarmor. De glansiga ogonen som motte mig, framstod som enorma i det magra ansiktet. Jag forsokte forestalla mig att ha levt hennes 22 ar istallet for mina men fann det omojligt. Hon har forlorat tre av sina barn, det fjarde smyger under vart besok tyst in i hyddan och kurar forsiktigt in sig bredvid sin mamma i soffan. Beatrice ogon fylls av tarar nar hon berattar hur hennes dotter har varit tvungen att sluta skolan pagrund av avstandet och kostnaden men bakom tararna finns ocksa vetskapen att hon snart kommer lamna henne i en hard varld utan forutsattningar. Mitt medlidande ar inte mycket vart nar hennes verklighet inte ens rymms inom min forestallningsformaga.

Mojlighterna att kunna bidra till det preventiva arbetet framstod da som storre. Emily och jag begav oss darfor till de narmaste skolorna och fragade om de kunde upplata nagra timmar i veckan at oss. Antagligen mer intresserade av vart ursprung an av vart tema, blev vi som vanligt varmt valkomnade.

Det ar ett spannande arbete. Vi har haft fran 40 min till tva timmar langa samtal med olika aldersgrupper men hittills bara tjejer. Med varje grupp har vi lart oss lagot nytt som gjort att vi behovt modifiera vart upplagg. Manniskors olika asiker om vilken kunskap ungdomar har, har alla blivit bekraftade pa sitt satt. Tjejerna skulle i somnen kunna svara "bloodtransfusion and sexual intercourse" pa fragan vad som kan kan sprida viruset och "abstain" som svar pa alla andra fragor. Men det ar lite vart nar de saknar kunskapen om vad en kondom ar och ar osakra pa om hiv smittar genom en handskakning.

I sma grupper med runt 10-15 tjejer, har vi forsokt att skapa en plats for diskussion och oppen dialog. Vi har med deras hjalp velat skapa ett samtal som direkt beror dem och utgar ifran deras verklighet. I den verklighet de lever i finns inte speciella riskgrupper, alla ar under risk. HIV praglar deras samhalle och deras liv och maste diskuteras i det sammanhanget och inte som vilket annat vetenskapligt amne som helst. Vara samtal behandlar darfor lika mycket amnen som sex, relationer och konsroller som hiv och aids direkt.

I present av min finurliga syster har jag fatt ett gosedjur i form av ett hiv-virus som vackt viss forskracklelse men mest skratt nar jag borjat med att skicka runt det i vara grupper och bett dem presentera sig med sitt namn och nagot de gillar med sig sjalv, vilket de finner ytterst pinsamt. Beroende pa tid och aldersgrupp har vi sedan provat olika ovningar. Gemensamt har varit att vi fokuserat lika mycket pa vad som inte sprider viruset och myterna kring det, som pa de situationer som faktiskt utsatter dem for risken. Grunderna for och omfattningen av stigman som omgardar hiv/aids ar svar att forsta men tva huvudlinjer har jag kunnat identifiera. Den forsta, radslan for att sjalv smittas, ar lattast att jobba med eftersom den till stor del grundar sig pa okunskap. Genom olika ovningar vill vi fa dem att fundera kring de fyra kroppsvatskorna som kan sprida viruset och darmed sjalva kunna utesluta kyssar, mat och toaletter som smittovagar. Misstanksamheten ar dock stor, "not even deep kissing?" fragar en av tjejerna generat och jag forsakrar dem om att de kan kyssas hur lange och intensivt de vill och de utbrister i skratt.

Mer djupgaende och svarare att komma at ar de fordomar och attityder kring hiv/aids som finns spridda i alla samhallen. Att hiv anses forknippat med ett omoraliskt beteende gor att det ar vanligt att manniskor anses fortjana det och att det for skam over familjen. En sadan stigmatisering kan gora att manniskor hellre valjer att do ensamma an att soka hjalp och att viruset tillats fortsatta att spridas nar manniskor fornekar sin status. Vi har genom ett kort rollspel forsokt visa hur en person snabbt kan sprida viruset genom ett helt natverk av manniskor med olika levnadssatt och beteenden. Vi har delat ut olika roller, nagon har varit den otrogna kvinnan, en annan kvinnan som aldrig haft sex fore aktenskap men gifter sig med en man med tva andra fruar, en annan den bedragna mannen som sprider det utan vetskap till sin nasta flickvan. Vi har foljt viruset fran person till person och de har sjalva fatt fasta ett rott band pa trojan nar de tror sig blivit smittad. Snart bar de alla det roda hiv-bandet som visar att vi alla ar en del av kampen. Budskapet ar hart, lita aldrig pa nagon annan an dig sjalv. Men ocksa, vem som helst ska smittas, det ar ingens fel men allas ansvar.

I klassrummet finns en affish med budskapet "abstain or use a condom", varav den sista delen ar knappt synlig efter att lararen desperat forsokt stryka over ordet "condom". Jag slutar aldrig upproras over hur manniskor kan undanhalla information som kan radda liv. Men inte ens budskapet om avhallasamhet nar anda fram nar den grundlaggande kunskapen saknas och aldrig forklaras. "Can you get pregnant even if you abstain?" ville en av tjejerna veta efter att antagligen sett manga tjer runt omkring henne gravida trots att de predikar om avhallsamhet. Forvirringen kring kondomer ar stor och vi har nu funnit oss tvugna till improviserade kondomdemonstrationer med en majskolv eller banan som hjalpmedel. Tjejerna skrattar hysteriskt men foljer det med storsta intresse. Jag far manga ganger anstranga mig for att inte visa min forvaning eller forfaran over de fragor som foljer. De har hort att kondomer kan ge tjejen allvarliga sjukdomar, att de inte skyddar mot hiv eller att anvanda tva pa samma gang ar sakrast.

"Can you get hiv even if you are married?" fragar en av tjejerna forvanat. Aven detta ar en farlig konsekvens av budskapet om avhallsamhet. Manga lever i tron att sa fort de gift sig ar de sakra. Av de manga historierna om utomaktenskapliga affarer men aven av de vanligt forekommande polygama aktenskapen vet jag att sa inte ar fallet. Jag hor mig sjalv betona hur viktigt det ar att ta kontroll over sin egen kropp och anvanda kondom aven inom aktenskap men vet hur tomma mina ord ar. Forsiktigt forsoker jag antyda fordelen med att ha en partner i taget men finner mig farligt nara gransen for kulturcentrism. Aven om manga unga nu sager sig foredra monogama relationer ar acceptansen for parallella forhallanden fortfarande hog bland de unga tjejer jag pratat med. En kompis erbjod mig pa fullt allvar att bli hennes co-wife. Hon forsakrade mig om att hennes pojkvan var mycket stilig och att hon sjalv skulle skota hushallet, ett kap for min del helt enkelt.

For ovrigt har veckan praglats av jiggas. Sma insekter som gommer sig i den dammiga jorden och kryper in i fotterna, dar de lagger agg och vaxer till tjocka vita maskar. Efter att ha plockat ut nio sadana ur min fot, varav fyra stycken bara i stortan (smartsamt nog precis i nagelbandet) ar mina fotter nu fyllda av oppna sar. Ett lonlost heltidsarbete att forsoka halla dem rena pa de leriga stigarna och med bristfalliga faciliteter. Latt att kanna sig fanig nar jag linkar runt, stodjande pa ena foten medan jag undervisar barn vars fotter ar helt svullna av jiggas och infekterade sar. Medlidsamma forsok att tvatta deras fotter och kopa dem ett par skor verkar inte hjalpa mycket.

Kenyas fortsatta kamp

I skuggan av fotbolls-em antar jag att utrymmet ar om mojligt annu mindre an vanligt for nyheter fran vardagen pa den afrikanska kontinenten. Har fortsatter forstas kampen aven efter de vasterlandska journalisterna lamnade landet i och med uppgorelsen i varas och Kenya kommer lange att leva med konsekvenserna av valdet som foljde forra arets val.

Langt ifran maktcentret i Nairobi ar min egen tillgang till information ocksa begransad men av motena med manniskor skapar jag min bild som bara ar en av manga av ett stort land i stor forandring.

Forklaringarna ar komplexa till hur ett fredligt land som Kenya sa snabbt kunde utveckla det vald som dodade over 1000 personer och fordrev uppemot en halv miljon fran sina hem. Nagra av mina erfarenheter de senaste veckorna har fordjupat min forstelse nagot. Kenyanerna ar ett politiskt folk. Pa bussen, i matkon, under korta moten pa gatan, overallt diskuteras den senaste politiken. I de sma lerhyddorna i Madiany pryds vaggarna med affisher av Raila (den forne oppositionsledaren och numera premiarministern) och politikerna hyllas som kandisar landet runt. Det betyder dock inte att de undgar kritik, tvartom gor den vanliga kenyanens intresse for statsmakten att de ar standigt granskade. Manniskor jag moter som aldrig lamnat sin by vet vilka som har ansvaret for att de inte har mat for dagen. Trots mycket bitterhet verkar de aldrig sluta hoppas, "regeringen maste hjalpa sitt folk" konstaterar de.

Det ar dock mot politikerna i sig som det storta intresset riktas och den politiska riktning de representerar verkar oftast vara mindre viktig an deras ursprung. Att forsta Kenyas politik kraver en forstaelse av de olika folken och deras betydelse. Raila Odinga harstammar fran vastra Kenya och tillhor lou-folket, vilket gor att det i princip inte gar att finna nagon som inte ar trogen anhangare till honom och hans parti ODM i den har delen av landet. Samma sak galler antagligen i de centrala delarna, varifran president Kibaki harstammar. Aven har maste forklaringarna sokas pa olika hall. Motsattningarna mellan folk, skapade framforallt av kolonialmakterna, ar inte unikt for Kenya. Men att bara se det som annu ett afrikaskt krig mellan olika folkgrupper, som det garna speglades i medierna, ar for enkelt. Det ar ett valkant faktum i Kenya att landets politiker gynnar sig sjalv och sina egna. Korruptionen ar utbredd och manga vittnar om omojligheten i att fa ett jobb inom staten utan kontakter. I en kultur dar hela samhallen kan anses tillhora din familj ar det manga som hoppas kunna fa ta del av kakan.

Nar en utbredd fattigdom laggs till det ar desperationen i valdsamheterna lattare att forsta. Det hopp som byggdes upp under de langa valkampanjerna, i vilka manniskor lade ner sin sjal, forbyttes i en oerhord besvikelse. Med det inte sagt att de fruktansvarda mord och valdtakter som agde rum ar ursaktade men forstaelsen ar viktig for den fortsatta utvecklingen. Manniskor jag pratar med vittnar om att allt inte ar glomt, besvikelsen finns fortfarande dar, losningen ar inte optimal men allt ar battre an ett inbordeskrig. De prisar alla Kofi Annans medling men fa ser det som en varaktig losning. Tidningarna rapporterar dagligen om motsattningar mellan presidenten och premiarminstern, i allt fran politiska fragor till hur de behandlar varandras livvakter och oppna brak om vem som forst fick ta sin motorcykel in pa stadion pa sjalvstandighetsdagen.

De allvarligaste meningsskiljaktigheterna har rort behandlingen av de personer, mestadels unga killar, som togs till fanga under valdsamheterna. Medan Kibaki har hallt fast vid att lagen maste ha sin gang, har Odinga argumenterat for amnesti. Han menar att manniskor som protesterade mot ett riggat val inte kan sattas i fangelse. Mycket star pa spel. Om Kibaki inte lyckas, ar det en stor prestigeforlust, bade infor det internationella samfundet och infor sitt folk och visar att Kenya inte ar moget att hantera situationen pa ett satt som ankommer en demokratisk stat. Aven de manga familjer som direkt drabbats av valdet skulle ha svart att acceptera att forovarna gar fria. En prestigeforlust for Kibaki innebar en vinst for Odinga, som ocksa maste visa for det folk som rostade och kampade for honom att han star pa deras sida. En utredning av vad som hande, ser jag dock som nodvandig for att Kenya ska kunna ga vidare. Ett erkannade av misstag fran bada sidor skulle forhoppningsvis kunna radda situationen. Kanske en aterforenande process som i Sydafrika eller en tribunal med hjalp utifran som i Rwanda, det finns manga modeller att ta efter men att tro att manniskor glommer ar farligt naivt.

Den oroliga starten pa aret far dock konsekvenser for manga fler an de direkt drabbade. Skolorna pa landsbygden vittnar om en massiv tillstromning av elever, vilket har gjort den redan befintliga lararbristen an mer akut. Klassern ar nu uppemot 60 elever stora. Manniskor som forlorade sina hem eller flydde fran valdsamhetarna i staderna, atervande till sina byar och sokte hjalp fran sina slaktingar. Kenya star ocksa infor en akut matbrist. Redan nu har matpriserna stigit i fruktan for den uteblina skorden pa grund av att manniskor inte kunde bruka sitt land under valdsamheterna. Jordbruket ar den utan konkurrens storsta inkomstkallan och 80% av folket bor fortfarande pa landsbygden och ar beroende av att kunna odla sin egen mat. Utifran kommer matsackar som lagras for att anvandas nar situationen blir som svarast. I gar presenterades budgeten som har fatt namnet "the people's budget" for att den fokuserar pa att ta folket genom hungersnoden. Skatt pa brod, mjolk och ris har helt tagits bort, och aven importtullarna sanktes kraftigt.

Politikern det pratas mest om ar dock varken Kibaki eller Odinga, utan Obama. Han ar antagligen lika omnamnd har som i USA. Tidningarna foljer hans framgang nitiskt, varenda litet skjul till affar bar snart hans namn. For amerikan ar han ju egentligen inte, mer Kenyan och annu mer luo. Hans pappa harstammar fran en by alldeles i narheten av dar jag bor, vilket ingen later dig glomma. "Soon we, the Africans, will rule over the white people", skrattade en man pa bussen. Hoppet ar stort och jag onskar jag kunde dela deras tilltro till att forandringen kommer na anda till Madiany.

Nya utmaningar

I behov av att lamna stillheten i Madiany och samla ny energi fran varlden utanfor valde vi denna morgon att forsoka ta oss till Kisumo med hjalp av kollektivtrafiken. Det betyder forst "Boda-Boda", de rostiga cyklarna med farglada kuddar pa pakethallarna som for 50 Ksh (ca 5 kr) skjutsar dig i rasande fart de fyra km till narmaste busstopp. Enligt berattelser fran mina kollegor pa centret, ar det inte bara ett trottsamt satt for de valtranade mannen att tjana sitt levebrod pa, utan aven ett samhallsproblem. Den standiga friktionen gor att de inte kan gora sin aktenskapliga plikt nar de kommer hem om kvallarna, vilket leder till otrogna fruar. Regeringen ser, enligt utsago, sa allvarligt pa problemet att de har borjat sponsra mopeder istallet. Jag kan dock inte uppbada samma medlidande utan njuter av min fard genom majsfalten.

Med afrikanskt talamod slog vi oss sedan ner vi vagrenen for att vanta pa att en "Matatu" skulle passera. I en sadan minibuss, byggd for 12 personer, fortsatte vi sedan var resa tillsammans med 20 andra passagerare samt ett antal spadbarn, kycklingar och ett stort trakrucifix som mannen bredvid mig bar pa.

Den forsta veckans utmattning av de standigt nya intrycken och upplevelserna har nu forbytts mot en mer jamn trotthet av att inte langre bara observera utan nu ocksa reagera och ta stallning. Jag finner mig sjalv standigt ifragasatta mina tankar och reaktioner i relation till min bakgrund. Jag soker satt att forhalla mig till denna totalt annorlunda kultur men i varje situation uppkommer fler fragor an svar.

Mannen i grannbyn som har uppemot hundra fruar kan vi gemensamt forundras over men nar en efter en av mina vanner i forbifarten namner hur de ar tredje eller fjarde frun i ett aktenskap kommer det narmare. Kvinnan jag moter pa gatan presenterar sitt sallskap som bade syster och "co-wife" och koordinatorn for mitt projekt berattar att han nu vid 56-ars alder soker efter tva nya fruar att foda honom fler barn. Hur kan nagot sa vanligt for dem vara sa frammande for mig? Nar sjukhuschefen erbjuder mig att bli hans tredje fru forsoker jag forklara det sjalvklara i varfor jag aldrig skulle vilja vara nagons tredje fru men inget av argumenten ar relevanta i hans verklighet. "Why not add, instead of divorce as in your culture?" Jag fragade da om jag som kvinna kunde lagga till fler man nar jag trottnade pa dem men det gick forstas inte. Kvinnan tillhor ju den man som betalt ett antal kor for henne.

En annan dag ar jag pa hemvag tillsammans med en kompis som visat mig sitt jordbruk, nar vi ser en kille falla fran sin cykel. Bredvid vagen sitter en annan liten kille, nojt leende efter att lyckats med sitt uppsat att med en sten orsaka fallet. Min kompis reagerar instinktivt och tar tag i den nu skramt gratande killen och bar honom ut i majsfalten for att dar sla honom med en pinne tills hans hysteriska skrik overgar i ett utmattat hulkande. Nagot stalld over min reaktion, forklarar min kompis, fortfarande med viss stolthet, att det ar sa har vi lar vara barn disciplin. I ett samhalle, i vilket alla kanner och har ett ansvar for varandra, blir konsekvensen att du kan sla aven andras barn. An en gang undrar jag var gransen for min oppenhet bor ga.

Trots att jag upplevt det sa manga ganger forblir den svaraste utmaningen det som jag representerar for manniskorna jag moter. Kanske vill jag inte lara mig, jag vill kunna tro att jag ska fa vara bara mig sjalv, en medmanniska, en av dem men jag kommer aldrig ifran mitt ursprung, min historia, min hudfarg. Om och om igen later jag mig luras, vill sa garna tro att just den har situationen ar annorlunda. Besvikelsen blir da nastan outhardlig nar den oundvikliga fragan tillslut kommer, "Can you be my sponsor?", och punkterar det samtal vi har haft. Fragan i sig, visar pa ett konstruerat system av beroende som har lamslagit en hel by eller kanske en hel kontinent. Samtidigt skams jag for mina egna tankar, nar jag blir fornedrad a deras vagnar. Vem skulle inte gripa alla halmstran om det gallde att overleva eller kunna matta sina barn. Det ar en beskrivning av en situation som vi har skapat, det omedelbara beroendet finns dar, gar inte att bortse ifran och har ingen enkel losning. Det ar latt att satta upp principer men svarare att ta konsekvenserna. Nar en flicka insjuknade i malaria och inte blev behandlad eftersom det inte fanns pengar till medicin kunde jag inte langre motivera min princip att inte bidra med pengar men var gar gransen, ar det mojligt att dra en grans nar det handlar om manniskors liv och gar storre perspektiv att forena med ett samvete.

Jag avslutar med ett av de manga livsoden som jag moter i de sma runda hyddorna runt Madiany. Farbrorn valkomnar oss in, ber oss att sitta ner pa den tvasittssoffa utan kladsel som fyller hela hyddan. Han pekar pa flackarna av brant gras utanfor och forklarar att det ar sparen efter de doda fruarnas hyddor, som han i enlighet med traditionen var tvungen att branna ner nar fruarna dog for tva ar sedan. Han berattar om sonen som drunknade nar han var ute och fiskade. Om de tolv aterstende barnen som han inte har haft rad att ta igenom skolan och nu antingen tigger pa Nairobis gator eller forsoker odla sin egen mat av marken har. Om sin attioariga mamma och de fem barnen som han varje dag forsoker finna tillrackligt med mat till. Han ler och halsar oss valkomna till det basta av lander.

En vecka i Madiany

Inklamd mellan tomatlador, bildack, diverse mobler och bensindunkar, i bakluckan pa en skapbil tog jag mig den har morgonen till den storre staden Kisumo for att soka kontakt med varlden utanfor Madiany. De leriga vagarna gjorde resan mer skumpig an annars och det lilla fonstret var inte till stor hjalp da det snabbt immades igen av de svarta avgaserna. Da och da stannades vi av k-pist bevapnade poliser som efter ett kort skrattande "are you 0k in there?", lat oss fortsatta var fard.

Att den har varlden redan skulle ha blivit vardag, skulle jag ha haft svart att forestalla mig nar jag for en vecka sedan, inrullande genom majsfalten pa pakethallaren pa en rostig cykel, for forsta gangen motte den lilla byn Madiany och det center som skulle komma att bli mitt hem.

Nya rutiner skapas snabbt. Nar tuppe galer klockan sju tar jag min hink med vatten och gar in i "duschen" det vill saga det lilla lerbaset och haller de dyrbara droppar forsiktig over mig for att inte slosa mer an nodvandigt. Vattnet ar vardefullt och kops i dunkar fran en gemensam brunn, i mitten av by. Det ska racka till dusch, tvatt, stadning, disk, matlagning och drickvatten och ateranvands helst flera ganger. Fran duschen skyndar jag mig till det andra baset, "toaletten", innan gardsplanen fylls med folk eftersom dorren ar svar att stanga. "Toaletten" ar inget annat an ett hal i marken som man inte ska gora misstaget att titta ner i.

Nar huset har stadats pa lera och gardagens disk har diskats, ar det dags for te. "Te" har jag nu lart mig ar mjolk utblandat med vatten och kakaopulver jamfort med "kaffe" som enbart ar varmt vatten med kakaopulver. For inte ens nar vi pratar engelska kan vi vara sakra pa att riktigt forsta varandra, ord har ofta olika innebord for oss. I flera dagar hade jag svart att forsta hur de varje eftermiddag kunde sucka och saga, "inget regn idag heller", nar de har regnat varje kvall sedan vi kom. Nar jag tillslut fragade, skrattade de at min dumhet och sa "this is not rain, it's only a drop". For att kallas regn ska det lata "pam, pam" pa taket sa hogt att det inte gar att hora vad den andra sager inne i huset.

Allt ska klaras av innan morkret faller kl halv sju, for da blir det verkligen morkt. Det enda ljuset ar da elden, som vi kokar vart ris och de manga olika sorters bonorna, over. Nagra ljus tands och och himlen fylls av stjarnor. Ett fullstandigt lugn faller over hela byn och det enda som hors ar syrsorna eller kanske mitt och emilys skrik nar vi upptacker en fladdermus i vart sovrum eller en stor ratta under soffan.

Annat ar svarare att vanja sig vid. Den standiga uppmarksamhet som foljer oss ovasett om vi bara sitter pa en stol utanfor vart hus eller promenerar ner till den enda gatan i byn. Oftast ar det bara vanliga leenden och halsningar fran byns invanare som nu alla tycker att de kanner oss och inte har nagon forstaelse for att vi mott hundratals nya ansikten den senaste veckan. Vi halsar tillbaka pa deras sprak, vilket vacker sadan gladje att vi sedan far sta oforstaende i flera minuter nar de forsatter pa sin smattrande dholuo. Barnen bara skrattar ohejdat och springer och gommer sig nar de ser oss. For flera av dem ar vi de forsta vita manniskorna de sett. Barnen pa centret borjar nu sakta vanja sig vid oss. I borjan holl de ett sakert avstand men kunde inte slappa blicken fran oss, sa for att de skulle kunna koncentrera sig pa sin lektion var vi tvungna att gomma oss inne i huset. Nu nar jag tar fram "Pippi Langstrump" eller "Alfons Aberg" och borjar lasa hogt kommer de en efter en och tillslut trangs de for att fa basta platsen och mojlighet att dra lite i mitt har eller kanna pa mitt ben. Och mina forsoker att prata dholou med dem, under de korta lektionerna vi haller, ger alltid upphov till manga skratt.

An svarare ar maktlosheten i det arbetet med HIV/AIDS vi kommit for att gora. Nar problemet inte ar brist pa information eller medicin utan fattigdomen i sig sjalv och bristen pa mat. I de gruppsamtal med manniskor som lever med HIV finner jag mig handfallen nar jag hor deras historier. Vad finns att saga till en ensamstaende kvinna, vars mediciner inte hjalper for att hon inte har tillrackligt att ata och ar standigt stressad for att hon inte kan matta sina sju barn?

Det ar en ond cirkel. Har soker ingen hjalp forran de lange levt svart sjuka och forst da far de tillgang till fri medicinering. De ar da redan for svaga for att arbeta och har ingen mojlighet att skaffa den kost som kravs for att medicinerna ska hjalpa. Istallet gor biverkningarna dem bara svagare och de klarar varken av att bruka sin egen jord eller soka annan sysselsattning, som i princip bara kan finnas inom jordbruket, speciellt for de som ar hiv-positiva. Det gor dem annu svagare och de kommer snart att lamna efter sig ofta sju, atta barn som manga ganger sjalv ar hiv-positiva och inte har nagon mojlighet att ga fardigt skolan. Fattigdomen ar bara en av manga faktorer som gor att andelen hiv-positiva i det har omradet ar oproportionelt stor i relation till resten av landet, men en forodande sadan.