En dag i fangelset
Tandlosa leenden, harda kramar och ogon som bedjande soker efter forstaelse motte mig nar jag besokte Honduras enda kvinnofangelse, Cefas. Stolt visade de hardade kvinnorna upp den plats som de varit tvugna att gora till sitt hem. De stenlagda gangarna ledde mig till det ena graa rummet efter det andra. Sangarna som trangdes i de sma rummen var dekorerade med nagra fa personliga tillhorigheter och varmen var overhangande. I det stora, kala besoksrummet dar flaktarna hade slutat fungerat for manga ar sedan var nagra plaststolar uppstallda. Jag tittade mig omkring pa oarna av manniskor och forsokte forestalla mig deras livshistoria. Nagra intensivt pratande, andra uppvisande de senaste kladfynden medan paret bredvid helt omedvetna om omvarlden tittade djupt in i varandras tarfyllda ogon. En onsdags som den har kunde barnen till och med lekande kryssa mellan oarna, sondagar fick jag hora var trangseln sa stor, luften sa tjock, barnskriken sa hoga att manga foredrog att inte utsatta varken sin familj eller sig sjalv for stressen.
Anda var mitt bestaende intryck att dessa kvinnor har haft tur. De gick inte att ta miste pa den stolthet kvinnorna kande for det arbete de har mojlighet att lagga sin tid pa. Bakom stendorrarna gomde sig antika symaskiner, mangder med prydnadskuddar med favoritmotiv som Nalle Puh eller askungen, broderade tavlor eller ett donoutsdoftande bageri. Det ger dem nagra lempiras i manaden men framforallt ger det dem sjalvaktning.
Pa manga satt forefoll det mig mer som ett hem an som ett fangelse. Det varma valkomnandet och den trevliga stamningen gjorde det mojligt att vissa stunder koppla bort var jag befann mig aven om kvinnornas berattelse snart tog mig tillbaka till verkligheten. Hur mycket av sanningen de gav mig spelar inte sa stor roll, utbytet av faschinerande levnadshistorier mot nagra stodjande ord ar ibland viktigare. Som kvinnan som for sex ar sedan blev anklagad for mordforsok pa sin man och fick sitta i fangelse ett ar innan fallet lades ner. Hon gjorde det odesdigra misstaget att ifragasatta det honduranska systemet och prova vilken ratt de hade att frihetsberova henne. For att inte behova erkanna sitt misstag domde de henne sex ar senare till tva ar for samma mordforsok. I mars blir hon fri och da vill hon fortsatta kampa for upprattelse och for ett rattvisare rattssystem, med hjalp fran en blond tjej tror hon pa framgang, jag ar tyvarr inte lika saker pa den saken.
Anda var mitt bestaende intryck att dessa kvinnor har haft tur. De gick inte att ta miste pa den stolthet kvinnorna kande for det arbete de har mojlighet att lagga sin tid pa. Bakom stendorrarna gomde sig antika symaskiner, mangder med prydnadskuddar med favoritmotiv som Nalle Puh eller askungen, broderade tavlor eller ett donoutsdoftande bageri. Det ger dem nagra lempiras i manaden men framforallt ger det dem sjalvaktning.
Pa manga satt forefoll det mig mer som ett hem an som ett fangelse. Det varma valkomnandet och den trevliga stamningen gjorde det mojligt att vissa stunder koppla bort var jag befann mig aven om kvinnornas berattelse snart tog mig tillbaka till verkligheten. Hur mycket av sanningen de gav mig spelar inte sa stor roll, utbytet av faschinerande levnadshistorier mot nagra stodjande ord ar ibland viktigare. Som kvinnan som for sex ar sedan blev anklagad for mordforsok pa sin man och fick sitta i fangelse ett ar innan fallet lades ner. Hon gjorde det odesdigra misstaget att ifragasatta det honduranska systemet och prova vilken ratt de hade att frihetsberova henne. For att inte behova erkanna sitt misstag domde de henne sex ar senare till tva ar for samma mordforsok. I mars blir hon fri och da vill hon fortsatta kampa for upprattelse och for ett rattvisare rattssystem, med hjalp fran en blond tjej tror hon pa framgang, jag ar tyvarr inte lika saker pa den saken.
