Insekterna-Hanna 0-1

Tack for alla fina tankar fran alla er som har kant till att jag har varit dalig de senaste dagarna. En kort uppdatering om mitt forhallande till de afrikanska insekterna kommer har.

Antibiotikan och idogt tvattande gav sadan effekt att jag ganska snart kunde klamma in mina stackars fotter i strumpor och skor, som jag sedan dess inte lamnat huset utan. Nya besvar vantade dock. Natten till torsdag hindrade sprangande huvudvark, feberfrossa och illamaende min somn. Ensam med stjarnorna satt jag utanfor huset och aterhamtade mig mellan standiga turer till "halet" pa andra sidan grasmattan. Vid tiden for resten av Madiany att vakna, var jag redan totalt utmattad efter att ha forlorat allt mitt innehall under natten.

Den har gangen behovde jag inte fundera over val av sjukhus, de hundra metrarna till Madiany Hospital var svara nog. Val dar, tog de oss genast forbi hela kon av skrikande barn, halvsovande tanter och talmodiga mammor. Instinktivt kande jag hur fel det var att min hudfarg gav mig foretrade men med ett allt varre illamende och stigande feber kunde jag inte forma mig sjalv att protestera. Trots var rakmacka tog det anda, vad som atminstonde kandes som timmar av plagsamt vantande i hettan innan de hade mina provresultat klara. Diagnosen var malaria och botemedlet en uppsjo av fargglada tabletter, varav bland annat en av de starkaste malariamedicinerna.

Standigt omgiven av manniskor som ena minuten forsakrade mig att jag skulle vara frisk inom "five minutes", for att i nasta be mig att inte do ifran dem, forsokte jag att langsamt fa i mig lite vatska och samtidigt svalja dagens dos av femton tabletter. Min kropp vagrade att behalla nagot alls och mitt tillstand forvarrades under kvallen. Ett att ha avfardat alternativet att bli inlagd pa dropp i Madiany, blev jag morgonen darpa transporterad med sjukhusets pick-up till det modernare sjukhuset i Kisumo.

Jag forsokte uppbada all energi jag hade for att ta mig igenom den langa sjukhusprocessen. En doktor konstaterade snart att jag behovde bli inlagd men lite hander innan de har pengarna i handen och alla papper ar ifyllda. Med ovarderlig hjalp fran mamma och pappa hemifran och Emily som troget har statt vid min sida, kunde jag tillslut andas ut i ett stort ljust rum i den privata delen. Dropp tillsattes, blod tappades och prover togs.

Tva dagar senare ar jag nu pa benen igen. Jag har fatt acceptera att orsaken till mitt tillstand for alltid kommer vara osaker. Kanske var det malaria, kanske inte. Pa sjukhuset i Kisumo pastar de att det var medicinen jag fick i Madiany som forgiftade mig. Sjalv har jag gett upp om klara besked.

Nasta tropiska sjukdom att tampas med ar ringorm som ater (hade det bade efter sodra Afrika och Honduras) har invaderat mitt ben. Pa sjukhuset skrattar de at mig och ber mig att inte ta alla deras afrikanska sjukdomar ifran dem och med lite mer allvar; att inse att jag inte ar afrikan. Kampen mot insekterna fortsatter.