Snarig diplomati

Det ar med intresse jag foljer de senaste dagarnas politiska storm i Honduras. For aven utan de svarigheter jag har att hanga med i den massiva nyhetsbevakningen pa spanska ar det en snarig historia. Jag vet inte om svallvagorna natt hela vagen till sverige men annars kommer har ett kort referat.
Callejas, president i Honduras 90-94, blev i tisdags nekad visa in i USA och fick snopen vanda hem efter 20 timmars vantan pa Miamis flygplats. USA forklarar beslutet med de krafttag mot korruption i utvecklingslander G8-landerna enats om. Callejas regering har lange varit misstankt for korruption och Calleja sjalv har gjort flera tvivelaktiga affarer men aldrig blivit falld for nagot. Om tillrackliga bevis saknas eller de frikort han tilldelats ar annu ett steg i korruptionsharvan ar jag inte tillrackligt palast for att avgora.
"En skam for vart land", verkar vara den sjalvklara reaktionen. Samma skam som de kanner nar den nuvarande presidenten Zelaya visar sig i TV med cowboyhatt eller later hela sin familj fotograferas med Bush nar han ar pa stadsbesok. Drommen om att tas pa allvar, att vara med bland de viktiga landerna, att vara respekterat ar aterigen krossad.
Historien forefaller enkel: ett riktigt beslut och en viktig markering. Men tillfalligheterna ar manga. Samma dag haller president Zelaya tal i FN, starkt kritiskt mot den neoliberalistiska utvecklingen och marknadsekonomin. Den amerikanska ambassadoren i Honduras kraver en forklaring. Dessutom, med just detta visa, rorande en EX-president, lyckades inte de amerikanska myndigheterna fa fram ett beslut forran Calleja redan satt pa planet till Miami. Tillfalligheter eller en tydlig markering? En krankning av suveraniteten eller ett naturligt beslut? Diplomati pa hog niva ar det i alla fall.

Radslans makt

"Hondureños viven encarcelados" (Honduraner lever i fangenskap) ar en av rubrikerna pa framsidan av dagens tidning. Nar jag i Sverige berattade att jag skulle till Honduras mottes jag av bekymrade ansiktsutryck, hemska historier och skrammande siffror. Jag var forberedd pa ett otryggt land men daremot inte pa att mota lika bekymrade ansikten har. Radslan ar ett av de mest pafallande intrycken under min forsta manad. En otrygghet som inte tar hansyn till samhallsklasser, aven om konsekvenserna inte ar de samma. De rika stanger in sig bakom taggtrad, sakerhetssystem och tonade rutor i radsla for sitt eget land. De som inte har det valet, far istallet lita till sin tur eller kanske nagon gud, for att inte bli en siffra i den hoga mord-, ran- och valdtaktstatistiken.
Varje dag matar tidningarna oss med de senaste historierna. Bilderna pa blodiga kroppar, gratande modrar och annu ej overtackta lik slar emot oss tills de inte langre framkallar kanslor utan bara bygger pa den standigt malande kanslan av otrygghet. Den kanslan som gor att manniskor gar ett extra varv runt kvarteret innan de gar hem, laser alla dorrar, klipper bort de nedre delarna av buskarna for att ingen ska kunna gomma sig, aldrig aker buss, aldrig besoker stora delar av sin hemstad och stannar inne pa kvallarna.
Det svara att avgora blir vad som ar verkliga risker och vad som ar overdriven radsla. I frustration over att vara instangd pa ett kontor bestamde jag mig igar for att oka mitt oberoende. Jag skulle lara mig att sjalv aka till den lilla stadsdelen Cruz Roja, uppe i bergen, dar CEM har ett valfungerande center. Lycklig over mina nyvunna kunskaper om staden berattade jag pa kvallen om hur jag lyckades byta buss pa den myllrande marknaden i Comayaguela, de vanliga manniskorna som sag mitt forvirrade ansiktsuttryck och visade mig ratt, den skakiga farden pa de gropiga vagarna upp for berget och om den vackra byn. Men de oroliga ansiktsutrycken och huvudskakningarna gjorde snabbt hal pa min naiva lycka, jag skulle vara glad som hade klarat mig. Visst ar riskerna stora och manga ar inte varda att ta men ibland maste avvagningar goras. Radsla foder radsla och att lata bli att mota manniskor och andra satt att leva ar inte bara begransande utan kontraproduktivt. Jag har nu tagit reda pa en sakrare vag, for jag har inte lamnat trygga Sverige for att sitta instangd pa ett kontor.

Min nya hemstad

Barnens dag i Honduras

Tillbaka till verkligheten

Efter en helg i hangmattan, i skuggan under palmerna, sorplandes ur en kokosnot med utsikt over atlantens klara, trettiogradiga vatten borjade det verkliga livet i mandags. Lite pirrig promenerade jag den korta biten fran huset till det omrade dar de flesta NGO:s, ambassader och internationella organisationer av nagon anledning har samlat sig. Atta timmar senare var det med huvudvark och blandade kanslor jag gick samma vag tillbaka.
Den mest pafallande kanslan ar att jag ar pa helt ratt plats, mojligheten att fa arbeta med det jag tycker ar allra viktigast enligt de metoder jag sjalv tror pa forefaller stor. Det ar en imponerande organisation, runt tio engagerade och starka kvinnor som arbetar mot all typ av diskriminering av kvinnor, i ett stort antal olika projekt och kanske allra viktigast pa olika nivaer. For i ett land dar machokulturen ar sa djupt rotad och diskriminering av kvinnor en san sjalvklar del av samhallet ar inte lagandringar eller politiska beslut tillrackliga. Det kravs att likt CEM-H (Centro de Estudios de la Mujer) ga ut i byarna, ner pa individniva och paminna sig om att man arbetar mot en kultur inte mot ett kon. Ansvaret for att bryta monstrena ligger lika mycket hos kvinnorna som uppfostrar sina soner, uppmuntrar machoattityden och accepterar sin roll som hos mannen som utovar sin makt. Forandringen kan bara ske genom utbildningen och kunskap om sina rattigheter.
Tva olika verkligheter och tva olika satt att arbeta har jag redan fatt mota. I tisdags skuttade var pick-up fram langs de sma grusvagarna, kantade med fallfardiga skjul och lekande barn, till Maraita. Ett litet samhalle i sodra Honduras dar ca. 70% lever i fattigdom. Tillsammans med ett tjotal kvinnor i alla aldrar hade vi en workshop om kvinnors situtation, rattigheter och vikten av att organisera sig. Den misstanksamhet som fran borjan kunde skonjas i de kargade ansiktena forbyttes snart mot tandlosa leenden, intensiva diskussioner och utbyten av erfarenheter. Det var med fashination jag sag hur de enkla samarbetsovningarna, likt de som ar sjalvklara inslag i den svenska skolan fran forsta klass, vackte bade forvirring och hogljudda konflikter hos de vuxna kvinnorna. Sedan berattade de med pilimariska leenden for mig hur de hade smitit fran sina atta barn, tvatt och matlagning for att kunna delta.
Kontrasten blev stor nar jag pa onsdagen, utan forvarning, blev skickad som representant for CEM till en konferens som ett FN-organ holl om kvinnor och migration. Med mina ringa alder, mitt ljusa har och mina slappa linnebyxor var mitt forsok att smita in obemarkt, da jag var en timme forsenad, lonlost. Jag gjorde mitt basta att forsoka smalta in i den guldglittrande salen, vid de elegant dukade borden, bredvid de parfymdoftande damerna. Jag faste all min uppmarksamhet pa den allvarliga mannen som presenterade sin senaste utredning pa komplicerad spanska och forsokte nicka forstaende och skratta vanligt pa de ratta stallena. Aven om det bara ar en droppe i havet kunde jag inte lata bli att irriteras over den val tilltagna frukosten, den pakostade Ralph Lauren-trojan och termosmuggen vi alla blev tilldelade efter den 1,5 timme langa och for min del, en halvtimme langa konferensen.
Men inspirationen och entusiasmen ar ofta uppblandad med frustration och otalighet. Dagarna da jag sitter med otaliga brochyrer om olika projekt samt en ordbok framfor mig ar langa. Mitt huvud varker, det branner innanfor ogonlocken och mitt huvud bara skriker stopp nar jag efter atta timmars lasning pa avancerad spanska forsoker samla all min koncentration pa att forsta vad kvinnan framfor mig fragar. Den narmaste manaden kommer bli tuff. Att hora hur andra diskuterar de amnen som ligger mig varmast om hjartat utan att kunna delta, att framsta som en liten, docka fran Sverige utan att kunna bevisa motsatsen och att ha talamod nog att acceptera mina begransningar och invanta min tid.