Dancing queen

De tva forsta veckorna har varit intensiva, nagon tid for reflektion och saknad har inte funnits. Jag har med blandade kanslor tagit emot det enkla livet jag erbjudits. Det har varit skont att nar allt dar ute varit okant kunna dela mina intryck med de andra volontarerna fran Europa, krypa in i den skyddade varld som de valkomnande honduranerna forsoker skapa for mig och se var tiden for mig. Samtidigt langtar jag ut, jag langtar efter att se den andra sidan av Honduras, jag langtar efter att gora det jag kom for.
Den 4 september borjar jag jobba pa CEM-H, ett projekt som jobbar med kvinnofragor i Honduras. De kampar mot den harskande machokulturen, mot kvinnovaldet och for att de manskliga rattigheterna ska galla alla. Mycket mer an sa vet jag inte for tillfallet, jag forstod ungefar halften av deras smattrande spanska nar jag haromdagen besokte dem. Jag ar dock overtygad om att ni kommer fa hora tillrackligt om det nar jag val borjat.
For tillfallet ar det spanskan jag kampar med. Frustrationen over min hjarnas begransningar ar stor nar jag riktigt kanner hur mitt huvud spottar ut de nya orden igen efter en dag med spanskundervisning, spanska tidningar, nyheter och forsok till konversationer som ofta mots med vanliga leenden. De forsta veckorna pa projeket kommer bli tuffa, utan spanska har jag inte mycket att bidra med. Att kanna hur ens intellekt reduceras till en femarings. De valutvecklade tankarna och det sociala spelet blir utbytt mot en grottmanniskas vokabular. En lektion i talamod och att erkanna sina svagheter alltsa, med lite sjalvinsikt kan det val vara ganska nyttigt.
Det dominerande de tva forsta veckorna har varit fashinationen, over allt fran underliga reklamskyltar till atmosfaren, de hektiska gatorna, de naturligt vanliga manniskorna. Romfyllda fester med forsiktiga forsok till salsa, venezulansk(?) dans, utflykter till sma pittoreska bergsbyar och filmvisningar pa bohemiska cafeer har overskuggat det faktum att jag befinner mig i ett land dar tva tredjedelar av befolkningen lever i fattigdom, men det ar omojligt att helt bortse ifran. Siffrorna ar mojliga att ta in forst nar man ser de hungriga blickarna som foljer varje tugga jag tar av min majskolv, de smutsiga ansiktena som skramt tittar upp ur sopbergen eller kvinnorna med de krokta ryggarna som langsamt vandrar mot sina traskjul. Det ar den enkla bilden av fattigdomen, den fran utsidan men jag hoppas att snart fa mojlighet till storre inblick och insikt.
En ogonblicksbild ska slutligen fa symbolisera min forsta tid har. Pa den myllrande marknaden vandrar jag med min hondurianska mamma och hor folk kopsla om allt fran giganstiska papayor till skoldpadsagg. Varje steg jag tar foljs av nyfikna blickar fran barnen, vanliga leenden eller misstanksamma blickar fran kvinnorna och pussljud fran mannen. En man med mikrofon fragar Vivianne var jag kommer ifran, de foljande tio minuterna ekar en lovsang over den vackra svenskan som liknar en filmstjarna ut i hogtalarna over hela marknadsplatsen. Mer road an generad kan jag sedan nynna med till "Dancing queen".