En vecka i Madiany

Inklamd mellan tomatlador, bildack, diverse mobler och bensindunkar, i bakluckan pa en skapbil tog jag mig den har morgonen till den storre staden Kisumo for att soka kontakt med varlden utanfor Madiany. De leriga vagarna gjorde resan mer skumpig an annars och det lilla fonstret var inte till stor hjalp da det snabbt immades igen av de svarta avgaserna. Da och da stannades vi av k-pist bevapnade poliser som efter ett kort skrattande "are you 0k in there?", lat oss fortsatta var fard.

Att den har varlden redan skulle ha blivit vardag, skulle jag ha haft svart att forestalla mig nar jag for en vecka sedan, inrullande genom majsfalten pa pakethallaren pa en rostig cykel, for forsta gangen motte den lilla byn Madiany och det center som skulle komma att bli mitt hem.

Nya rutiner skapas snabbt. Nar tuppe galer klockan sju tar jag min hink med vatten och gar in i "duschen" det vill saga det lilla lerbaset och haller de dyrbara droppar forsiktig over mig for att inte slosa mer an nodvandigt. Vattnet ar vardefullt och kops i dunkar fran en gemensam brunn, i mitten av by. Det ska racka till dusch, tvatt, stadning, disk, matlagning och drickvatten och ateranvands helst flera ganger. Fran duschen skyndar jag mig till det andra baset, "toaletten", innan gardsplanen fylls med folk eftersom dorren ar svar att stanga. "Toaletten" ar inget annat an ett hal i marken som man inte ska gora misstaget att titta ner i.

Nar huset har stadats pa lera och gardagens disk har diskats, ar det dags for te. "Te" har jag nu lart mig ar mjolk utblandat med vatten och kakaopulver jamfort med "kaffe" som enbart ar varmt vatten med kakaopulver. For inte ens nar vi pratar engelska kan vi vara sakra pa att riktigt forsta varandra, ord har ofta olika innebord for oss. I flera dagar hade jag svart att forsta hur de varje eftermiddag kunde sucka och saga, "inget regn idag heller", nar de har regnat varje kvall sedan vi kom. Nar jag tillslut fragade, skrattade de at min dumhet och sa "this is not rain, it's only a drop". For att kallas regn ska det lata "pam, pam" pa taket sa hogt att det inte gar att hora vad den andra sager inne i huset.

Allt ska klaras av innan morkret faller kl halv sju, for da blir det verkligen morkt. Det enda ljuset ar da elden, som vi kokar vart ris och de manga olika sorters bonorna, over. Nagra ljus tands och och himlen fylls av stjarnor. Ett fullstandigt lugn faller over hela byn och det enda som hors ar syrsorna eller kanske mitt och emilys skrik nar vi upptacker en fladdermus i vart sovrum eller en stor ratta under soffan.

Annat ar svarare att vanja sig vid. Den standiga uppmarksamhet som foljer oss ovasett om vi bara sitter pa en stol utanfor vart hus eller promenerar ner till den enda gatan i byn. Oftast ar det bara vanliga leenden och halsningar fran byns invanare som nu alla tycker att de kanner oss och inte har nagon forstaelse for att vi mott hundratals nya ansikten den senaste veckan. Vi halsar tillbaka pa deras sprak, vilket vacker sadan gladje att vi sedan far sta oforstaende i flera minuter nar de forsatter pa sin smattrande dholuo. Barnen bara skrattar ohejdat och springer och gommer sig nar de ser oss. For flera av dem ar vi de forsta vita manniskorna de sett. Barnen pa centret borjar nu sakta vanja sig vid oss. I borjan holl de ett sakert avstand men kunde inte slappa blicken fran oss, sa for att de skulle kunna koncentrera sig pa sin lektion var vi tvungna att gomma oss inne i huset. Nu nar jag tar fram "Pippi Langstrump" eller "Alfons Aberg" och borjar lasa hogt kommer de en efter en och tillslut trangs de for att fa basta platsen och mojlighet att dra lite i mitt har eller kanna pa mitt ben. Och mina forsoker att prata dholou med dem, under de korta lektionerna vi haller, ger alltid upphov till manga skratt.

An svarare ar maktlosheten i det arbetet med HIV/AIDS vi kommit for att gora. Nar problemet inte ar brist pa information eller medicin utan fattigdomen i sig sjalv och bristen pa mat. I de gruppsamtal med manniskor som lever med HIV finner jag mig handfallen nar jag hor deras historier. Vad finns att saga till en ensamstaende kvinna, vars mediciner inte hjalper for att hon inte har tillrackligt att ata och ar standigt stressad for att hon inte kan matta sina sju barn?

Det ar en ond cirkel. Har soker ingen hjalp forran de lange levt svart sjuka och forst da far de tillgang till fri medicinering. De ar da redan for svaga for att arbeta och har ingen mojlighet att skaffa den kost som kravs for att medicinerna ska hjalpa. Istallet gor biverkningarna dem bara svagare och de klarar varken av att bruka sin egen jord eller soka annan sysselsattning, som i princip bara kan finnas inom jordbruket, speciellt for de som ar hiv-positiva. Det gor dem annu svagare och de kommer snart att lamna efter sig ofta sju, atta barn som manga ganger sjalv ar hiv-positiva och inte har nagon mojlighet att ga fardigt skolan. Fattigdomen ar bara en av manga faktorer som gor att andelen hiv-positiva i det har omradet ar oproportionelt stor i relation till resten av landet, men en forodande sadan.