Radslans makt

"Hondureños viven encarcelados" (Honduraner lever i fangenskap) ar en av rubrikerna pa framsidan av dagens tidning. Nar jag i Sverige berattade att jag skulle till Honduras mottes jag av bekymrade ansiktsutryck, hemska historier och skrammande siffror. Jag var forberedd pa ett otryggt land men daremot inte pa att mota lika bekymrade ansikten har. Radslan ar ett av de mest pafallande intrycken under min forsta manad. En otrygghet som inte tar hansyn till samhallsklasser, aven om konsekvenserna inte ar de samma. De rika stanger in sig bakom taggtrad, sakerhetssystem och tonade rutor i radsla for sitt eget land. De som inte har det valet, far istallet lita till sin tur eller kanske nagon gud, for att inte bli en siffra i den hoga mord-, ran- och valdtaktstatistiken.
Varje dag matar tidningarna oss med de senaste historierna. Bilderna pa blodiga kroppar, gratande modrar och annu ej overtackta lik slar emot oss tills de inte langre framkallar kanslor utan bara bygger pa den standigt malande kanslan av otrygghet. Den kanslan som gor att manniskor gar ett extra varv runt kvarteret innan de gar hem, laser alla dorrar, klipper bort de nedre delarna av buskarna for att ingen ska kunna gomma sig, aldrig aker buss, aldrig besoker stora delar av sin hemstad och stannar inne pa kvallarna.
Det svara att avgora blir vad som ar verkliga risker och vad som ar overdriven radsla. I frustration over att vara instangd pa ett kontor bestamde jag mig igar for att oka mitt oberoende. Jag skulle lara mig att sjalv aka till den lilla stadsdelen Cruz Roja, uppe i bergen, dar CEM har ett valfungerande center. Lycklig over mina nyvunna kunskaper om staden berattade jag pa kvallen om hur jag lyckades byta buss pa den myllrande marknaden i Comayaguela, de vanliga manniskorna som sag mitt forvirrade ansiktsuttryck och visade mig ratt, den skakiga farden pa de gropiga vagarna upp for berget och om den vackra byn. Men de oroliga ansiktsutrycken och huvudskakningarna gjorde snabbt hal pa min naiva lycka, jag skulle vara glad som hade klarat mig. Visst ar riskerna stora och manga ar inte varda att ta men ibland maste avvagningar goras. Radsla foder radsla och att lata bli att mota manniskor och andra satt att leva ar inte bara begransande utan kontraproduktivt. Jag har nu tagit reda pa en sakrare vag, for jag har inte lamnat trygga Sverige for att sitta instangd pa ett kontor.