Tillbaka till verkligheten

Efter en helg i hangmattan, i skuggan under palmerna, sorplandes ur en kokosnot med utsikt over atlantens klara, trettiogradiga vatten borjade det verkliga livet i mandags. Lite pirrig promenerade jag den korta biten fran huset till det omrade dar de flesta NGO:s, ambassader och internationella organisationer av nagon anledning har samlat sig. Atta timmar senare var det med huvudvark och blandade kanslor jag gick samma vag tillbaka.
Den mest pafallande kanslan ar att jag ar pa helt ratt plats, mojligheten att fa arbeta med det jag tycker ar allra viktigast enligt de metoder jag sjalv tror pa forefaller stor. Det ar en imponerande organisation, runt tio engagerade och starka kvinnor som arbetar mot all typ av diskriminering av kvinnor, i ett stort antal olika projekt och kanske allra viktigast pa olika nivaer. For i ett land dar machokulturen ar sa djupt rotad och diskriminering av kvinnor en san sjalvklar del av samhallet ar inte lagandringar eller politiska beslut tillrackliga. Det kravs att likt CEM-H (Centro de Estudios de la Mujer) ga ut i byarna, ner pa individniva och paminna sig om att man arbetar mot en kultur inte mot ett kon. Ansvaret for att bryta monstrena ligger lika mycket hos kvinnorna som uppfostrar sina soner, uppmuntrar machoattityden och accepterar sin roll som hos mannen som utovar sin makt. Forandringen kan bara ske genom utbildningen och kunskap om sina rattigheter.
Tva olika verkligheter och tva olika satt att arbeta har jag redan fatt mota. I tisdags skuttade var pick-up fram langs de sma grusvagarna, kantade med fallfardiga skjul och lekande barn, till Maraita. Ett litet samhalle i sodra Honduras dar ca. 70% lever i fattigdom. Tillsammans med ett tjotal kvinnor i alla aldrar hade vi en workshop om kvinnors situtation, rattigheter och vikten av att organisera sig. Den misstanksamhet som fran borjan kunde skonjas i de kargade ansiktena forbyttes snart mot tandlosa leenden, intensiva diskussioner och utbyten av erfarenheter. Det var med fashination jag sag hur de enkla samarbetsovningarna, likt de som ar sjalvklara inslag i den svenska skolan fran forsta klass, vackte bade forvirring och hogljudda konflikter hos de vuxna kvinnorna. Sedan berattade de med pilimariska leenden for mig hur de hade smitit fran sina atta barn, tvatt och matlagning for att kunna delta.
Kontrasten blev stor nar jag pa onsdagen, utan forvarning, blev skickad som representant for CEM till en konferens som ett FN-organ holl om kvinnor och migration. Med mina ringa alder, mitt ljusa har och mina slappa linnebyxor var mitt forsok att smita in obemarkt, da jag var en timme forsenad, lonlost. Jag gjorde mitt basta att forsoka smalta in i den guldglittrande salen, vid de elegant dukade borden, bredvid de parfymdoftande damerna. Jag faste all min uppmarksamhet pa den allvarliga mannen som presenterade sin senaste utredning pa komplicerad spanska och forsokte nicka forstaende och skratta vanligt pa de ratta stallena. Aven om det bara ar en droppe i havet kunde jag inte lata bli att irriteras over den val tilltagna frukosten, den pakostade Ralph Lauren-trojan och termosmuggen vi alla blev tilldelade efter den 1,5 timme langa och for min del, en halvtimme langa konferensen.
Men inspirationen och entusiasmen ar ofta uppblandad med frustration och otalighet. Dagarna da jag sitter med otaliga brochyrer om olika projekt samt en ordbok framfor mig ar langa. Mitt huvud varker, det branner innanfor ogonlocken och mitt huvud bara skriker stopp nar jag efter atta timmars lasning pa avancerad spanska forsoker samla all min koncentration pa att forsta vad kvinnan framfor mig fragar. Den narmaste manaden kommer bli tuff. Att hora hur andra diskuterar de amnen som ligger mig varmast om hjartat utan att kunna delta, att framsta som en liten, docka fran Sverige utan att kunna bevisa motsatsen och att ha talamod nog att acceptera mina begransningar och invanta min tid.