No más violencia
“Alerta, alerta, alerta que camina, en la lucha feminista por América latina”, “Si no hay derechos de las mujeres, no hay derechos humanos” “¿Qué queremos mujeres? Ni estado, ni hombre macho” “No más violencia, ni pobreza, contra las mujeres”
Slagorden har ljudit langs honduras gator de senaste dagarna. Veckan ”No más violencia contra las mujeres” borjar lida mot sitt slut. I ett land dar vald ar den andra vanligaste dodsorsaken for kvinnor i reproduktiv alder och machokulturen den dominerande ar detta ingen liten malsattning.
For mig borjade veckan med att jag, tillsammans med tjejerna fran alla CEM:s ungdomsnatverk ute i landet, sprang runt pa Tegucigalpas gator for att klistra hundratals stickers, i en inte obetydlig storlek, med budskapet ”Stoppa valdet mot kvinnor” pa bilarna som korde forbi. Om det var det vackra budskapet eller mitt blonda har som fick dem att mer an garna pynta sina bilar forsokte jag att inte reflektera kring.
De workshops rorande vald mot kvinnor som CEM-H haller aret runt intensifierades denna vecka. Jag foljde med till ett av samhallena i sodern dar vi hade en heldag med bade kvinnor och man. Bland workshops, forum med hundratals deltagare, ”marchas” som invaderade honduras gator och demonstrationer utanfor kongressen ar det ett evenemang som jag sarskilt kommer minnas. Bland de soldrankta bergen, i den friska luften, pa den enda oppna platsen i la colonia Cruz Roja slog vi upp ett talt, en scen och en musikanlaggning. Med musik, dans, teater och tal lockade vi sakta men sakert invanarna i det lilla samhallet att avvaktande men nyfiket narma sig. Det var med sarskild gladje jag sag de yngsta tjejerna i natverket, med minikjolar, transparenta linnen och nylockat har, dansa till Shakira. Battre reklam for CEM:s arbete i Cruz Roja har jag svart att forestalla mig.
En droppe i havet i ett samhalle som befinner sig i ett politiskt lidande, i en accelererande valdsspiral och med en gigantisk utmaning framfor sig men att bryta tystnaden ar ett forsta steg. En kompis vagade fraga mig den fraga som jag sett i mangas ogon har, ”vad tror du ni astadkommer med att skrika slagord pa gatorna?”. Jag kunde visat honom den massiva uppmarksamheten det far, i brist pa annan politisk rorelese, i de honduranska medierna, de glada ansiktena hos de dansande tjejerna i Cruz Roja eller det hopp som lyser i ogonen pa alla de kvinnor som deltog under den har veckan. Det ar inte tillrackligt men det ar en borjan.
Slagorden har ljudit langs honduras gator de senaste dagarna. Veckan ”No más violencia contra las mujeres” borjar lida mot sitt slut. I ett land dar vald ar den andra vanligaste dodsorsaken for kvinnor i reproduktiv alder och machokulturen den dominerande ar detta ingen liten malsattning.
For mig borjade veckan med att jag, tillsammans med tjejerna fran alla CEM:s ungdomsnatverk ute i landet, sprang runt pa Tegucigalpas gator for att klistra hundratals stickers, i en inte obetydlig storlek, med budskapet ”Stoppa valdet mot kvinnor” pa bilarna som korde forbi. Om det var det vackra budskapet eller mitt blonda har som fick dem att mer an garna pynta sina bilar forsokte jag att inte reflektera kring.
De workshops rorande vald mot kvinnor som CEM-H haller aret runt intensifierades denna vecka. Jag foljde med till ett av samhallena i sodern dar vi hade en heldag med bade kvinnor och man. Bland workshops, forum med hundratals deltagare, ”marchas” som invaderade honduras gator och demonstrationer utanfor kongressen ar det ett evenemang som jag sarskilt kommer minnas. Bland de soldrankta bergen, i den friska luften, pa den enda oppna platsen i la colonia Cruz Roja slog vi upp ett talt, en scen och en musikanlaggning. Med musik, dans, teater och tal lockade vi sakta men sakert invanarna i det lilla samhallet att avvaktande men nyfiket narma sig. Det var med sarskild gladje jag sag de yngsta tjejerna i natverket, med minikjolar, transparenta linnen och nylockat har, dansa till Shakira. Battre reklam for CEM:s arbete i Cruz Roja har jag svart att forestalla mig.
En droppe i havet i ett samhalle som befinner sig i ett politiskt lidande, i en accelererande valdsspiral och med en gigantisk utmaning framfor sig men att bryta tystnaden ar ett forsta steg. En kompis vagade fraga mig den fraga som jag sett i mangas ogon har, ”vad tror du ni astadkommer med att skrika slagord pa gatorna?”. Jag kunde visat honom den massiva uppmarksamheten det far, i brist pa annan politisk rorelese, i de honduranska medierna, de glada ansiktena hos de dansande tjejerna i Cruz Roja eller det hopp som lyser i ogonen pa alla de kvinnor som deltog under den har veckan. Det ar inte tillrackligt men det ar en borjan.
posted by Hanna at 12:48 PM
3 Comments:
increíble, Hanna. Först ser jag kulturnyheterna med Tadjo, Machado och mig själv slå ett slag för den subversiva barnboken, sen direkt till din blogg och läser dina entusiastiska rader om den intensiva veckan "inget mer våld mot kvinnorna" och jag känner samhörigheten strömma mellan kontinenterna. Kampen går vidare.
Jag gillar dig och det du gör. p S
Ja, just kontakterna över kontinenterna fascinerar mig: Som när vi sitter i bilen på väg över Uppsalaslätten i det mörka regnet och min mobil öppnar ett fönster till en solig morgon i en storstad, fylld av slagord ur megafoner och kampanda. Härligt att kampen får uppmärksamhet i media, såväl i Tegus som i Stockholm. Kram!
ps. Du kanske kan se Kulturnyheterna på nätet? ds
Vad skönt att du är i farten igen på ditt vanliga entusiastiska sätt. Jag tror att den här sortens utnötningstaktik mot kvinnovåld i längden är effektiv och får männen att tänka till. Så fortsätt!!
Kerstin
Post a Comment
<< Home