En problematik med manga aspekter

Mer an halften av alla hogstadieelever i Kenya har utbytt sex mot pengar eller tvartom, rapporterade den nationella tidningen "The Standard" for nagon vecka sedan. Fattigdom kombinerat med ett ojamnt maktforhallande mellan konen, driver unga tjejer att erbjuda sin kropp i utbyte mot mat, pengar eller sma presenter.

Problematiken med "transactional sex" har tagit mig tid att forsta. I en ovning med vara elever har vi medvetet anvant ordet prostitution for att skapa diskussion men fa har forstatt betydelsen och an mindre associerat det med deras egna beteende. For i det utbyte som sker ar inte sallan kanslor inblandade. I manga fall ar det tjejernas pojkvanner som erbjuder dem en gava eller en liten summa pengar och outtalat vet bada att sex ar forvantat i utbyte. Manga av tjejerna jag pratat med har antytt att sex inte ar nagot som ska vara skont for kvinnan, det ses istallet som nagot som kan erbjudas mannen, varfor en gava i utbyte inte ar mer an ratt.

Med begransad information och annu mindre makt att krava skydd ar snart tjejernas overlevnad beroende av de tjanster de kan erbjuda. Tidiga tonarsgraviditeter ar vanliga och skapar ett stort problem med unga tjejer som hoppar av skolan. Utan utbildning och med barn att forsorja ar de redan djupt inne i en ond cirkel. De som kan blir bortgifta, vilket fortfarande betyder att mannen betalar ett antal kor till kvinnans familj och kvinnan sedan tillhor mannen. Om mannen skulle do, gar hustrun i arv till hans bror.

Dessutom skapar situationen en motorvag for spridning av hiv. De senaste manaderna har jag for varje dags arbete med ungdomar funnit problematiken med hiv/aids mer komplex. Efter att i grupper av tio personer de senaste veckorna haft tva timmars langa samtal om hiv, sex, relationer och stigma med hundratals killar och tjejer i skolorna bestamde vi oss for att vi maste ga djupare. Vi forde samman bade killar och tjejer for att i storre grupper behandla amnen som vi nu harinsett ar direkt relaterade till spridningen av hiv.

Aven om ord som kondom och penis fortfarande vacker hysteriska skrattsalvor har jag kunnat marka framsteg i deras oppenhet till oss, vilket far mig att onska att jag kunde komma tillbaka varje vecka. Vi inleder med att repetera vad de lart sig om kondomer. En tavling mellan killarna och tjejerna om vem som bast kan satta pa en kondom pa en banan ar popular och ger oss ett utmarkt tillfalle for repetition. Nar nagra av tjejerna anvander rakblad for att oppna forpackningen, finns anledning att ifragasatta hur val vara budskap gar fram.

I de foljande mer allvarliga ovningarna, har jag imponerats over deras intresse och formaga att beskriva sin kultur. I ovningen "Who would you choose?" blir de, i grupper med bade killar och tjejer, utsatta for situationen att det bara finns tillrackligt med medicin (ARV) att ge till en aids-sjuk patient och de ar tvingade att i gruppen valja en av fem personer, vars levnadshistoria vi kort beskrivit, samt ge tre anledningar till sitt val. Som vantat faller valet oftast pa de personer som fatt viruset pa andra vagar an genom sex, t.ex. genom en blodtransfusion. Att sex ar det smutsiga sattet att adra sig hiv ar sjalvklart for dem. Vi forsoker utmana med foljdfragor om vad som skiljer de har personernas beteende fran oss andra som ocksa har sex men har turen att inte smittas. Vi diskuterar kring hur svart det ar att doma manniskor utan att veta anledningen till deras beteende, deras bakgrund och att vi inte heller i verkligheten oftast har mer information an de fem rader vi ger i ovningen.

I min favoritovning beskriver vi hur utomjordingen "Orgasm" fran planeten "G-spot" har landat pa skolans fotbollsplan och nu knackar pa dorren till klassrummet. Orgasm ar forvirrad over fenomenet med man och kvinnor, pa G-spot finns bara ett kon, och fragar eleverna om de kan beratta vad som skiljer en kvinna fran en man, om det finns sadant som bara ett av konen kan klara av, vad som ar en kvinnas jobb respektive en mans jobb, vilka problem som finns mm. De borjar genast arbeta och verkar forvanansvart ense om vad som ska skrivas. Generat presenteras sedan skillnaden med att vi har olika konsorganen, ibland namns ocksa graviditet, wet-dreams och hariga brost som konsspecifikt. Jag konstaterar provokativt att Orgasm maste se manniskor nakna for att kunna skilja en man fran en kvinna, vilket vacker forvirrade protester. "Kanske ar det att man inte bar kjol eller tighta byxor", foreslar en av tjejerna. Nar jag fragar varfor man inte kan ha kjol, utbrister en av killarna forolampat: "It's embarrassing!".

"Men build houses and provided the food while women take care of the house and the children" ar det aterkommande och sjalvklara svaret pa fragan vad som ar jobb for man respektive kvinnor. Fattigdom kan skapa problem som gor att mannen maste sla kvinnan eller dricka sig fulla, forklarar de sedan. Jag fragar om kvinnorna som gor 80% av arbetet pa de kenyanska jordbruken och som kan ses varje kvall saljandes dagens skord pa den lokala marknaden, inte tillhandahaller mat. Jag berattar om min pappa som tvattar, lagar mat och stadar medan min mamma jobbar sent for att forsorja familjen. Jag fragar om de fysiska skillnader de har radat upp, omojliggor att en kvinna bygger hus och en man stadar huset om de inte ar nojda med sina roller. Kan det vara sa att vara socialt konstruerade roller skapar de problem de namner? Hos nagra overgar fnittret till mer fundersamma ansiktsuttryck och jag far noja mig med att mojligtvis att vackt nagra tankar, gransen till vad som ar kontraproduktivt ar harfin.

Aven konsekvenserna av hiv/aids har tagit mig tid att upptacka. Fattigdom och sjukdomar har varit en del av det har samhallet langt innan hiv blev uppmarksammat. Vilka problem som ar skapade eller forstarkta av hiv/aids-epidemin ar svart att vid en forsta anblick urskilja. Alla vi moter kan vittna om hur de forlorat unga familjemedlemmar men fa namner aids som orsaken till deras bortgang.

I sondags promenerade vi hem till Gladys for att i hennes hydda spendera kvallen och natten. Gardsplanen ar stor men falten runt omkrig annu storre. Fyra sma hyddor finns utspridda och i mitten betar nagra kor. Har bor Gladys med atta barn, bland dem hennes yngsta dotter som ar 17 ar men ocksa hennes sju manader gamla barnbarnsbarn. Vid 50 ars alder har Gladys redan forlorat fem av hennes tio barn och har nu ansvaret for flera av hennes foraldralosa barnbarn. Det har ar en familj drabbad av hiv/aids och ett exempel pa ett vanligt forekommande monster. Foton pa vaggen berattar om hur de aldsta sonerna blivit skickade till Nairobi eller till och med USA for hogre studier, de yngsta tjejerna gar nu hemma under dagarna eftersom pengar for dem att ens fullfulja grundskolan saknas. Hur 15-ariga Jaqulines sons framtid kommer se ut, vill jag inte ens tanka pa. De stora majsfalten vittnar om hur familjen en gang i tiden levde ett fullgatt liv, nu finns ingen som kan bruka marken. Den liberala teorin om hur varje generation automatiskt far det lite battre, ar i ett samhalle drabbat av hiv/aids en illa fungerande teori.

Ubuntu

Granne med centret bor Rosamel, en pensionerad larare som alltid ger oss ett leende, nagra vanliga ord och ett par citroner fran tradet i hennes tradgard nar vi genar over hennes gardsplan. For nagon dag sedan var hennes man pa besok, han bor annars hos sin fjarde fru, ett antal kilometer darifran. De bjuder oss in i sin hydda, dar Rosemel bor tillsammans med sju av sina barnbarn. Likt manga manniskor vi mott borjar hennes man, utan att nagon direkt fragat, beratta lite av sin livshistoria.

81 ar gammal, ar han sedan lange pensionerad men har nu en egen liten klink pa bakgarden. Medan vi sitter dar och pratar hoppar han plotsligt upp och staller sig stadigt pa ett ben. "Sa har kan inte manga av gamlingarna som soker hjalp hos mig gora", berattar han. Jag som aldrig sett en sa pigg 81-aring, och an mindre i Kenya, forvanas inte over hans pastaende. "De dricker for mycket i unga ar", konstaterar han dystert. Sjalv har han arbetat hart for att kunna forsorja sin familj och darfor aldrig haft rad med sadant, forklarar han. Med fyra fruar och 21 barn, fodda mellan 1949-1987, har han behovt varenda schilling. "Och det ar bara karnfamiljen ska du veta", utbrister han, road over min forundran. Pa sin klinik undersoker han foraldralosa barn utan betalning, vilket tar upp merparten av hans tid. Da och da stoter han pa ett barn som star helt utan omsorg och kan da inte annat an att erbjuda dem ett hem. Allt som allt, med barnbarn och barnbarnsbarn ar de nu 91 stycken i familjen konstaterar han stolt.

Afrikansk solidaritet och storfamiljens omsorg ar ingen myt. Den har raddat manga liv och har spelat en viktig roll i kampen mot hiv/aids. Ubuntu ar ett uttryck, som bland annat Desmond Tuto har anvant, for den medmansklighet men ocksa kanslan av anvar och forpliktelse att ta hand om varandra som praglar manga samhallen i sodra Afrika. Uganda var det forsta landet som hade en kraftigt sjunkande andel hiv-positiva, vilket manga har forklarat med just ubuntu-filosofin. Det kan vara att informera varandra om risker och betydelsen av att andra beteende, besoka och hjalpa de som ar sjuka eller ta hand om de barn som lamnats ensamma. Att ge det man kan och dela med sig av det man har.

En sadan grund i ett samhalle torde vara idealisk for den som har medlena att hjalpa ytterligare men vad jag upplevt hittills ar att nagon sadan forstelse inte finns hos bistandsgivarna. De stora bistandspengarna slungas ut och skapar stor sprickor i samhallena de traffar. Manniskor som

tidigare kampade tillsammans agerar nu pa olika hall for att fa del av kakan. Istallet for att vanda sig till sin granne, forvantas hjalpen komma utifran. Man slutar soka efter egna losningar utan satter sin tillit till de som lovat hjalpa. Ett samhalle som alltid klarat sig sjalvt ar nu beroende. Det ar ett konstruerat men inte mindre riktigt eller akut beroende.

Att manniskor hellre skulle lata sig matas an att skaffa maten sjalv tror jag inte pa men situationen ar ofrankomlig nar en lite donation fran en generos valgorare i vast ar mer an frukten av ett helt ars hart arbete fran morgon till kvall. Bistand har blivit en industri i sig. Projekt skapas som passar inom de internationella bistandsgivarnas ramar men ignorerar kunskapen om det egna samhallet. Om USA:s agenda sager att avhallsamhet ar vagen till att forebygga hiv, kommer det att predikas trots vetskapen om att den informationen inte kommer hjalpa din syster nar hon ar gammal nog att ta sina egna beslut eller helt enkelt gifter sig in i ett polygamt aktenskap. Allt for att fa del av de stora pengarna som oronmarkts for politiska syften i vast.

Att bistand behovs for att hantera den forodande situation som bland annat hiv/aids har skapat i sodra Afrika ar klart men for att inte forstora mer an vad det hjalper kravs en forstaelse for kultur och redan existerande skyddsnat. Att ta ifran manniskor ansvaret for sig sjalva och sin egen situation ar inte en bra borjan.

Insekterna-Hanna 0-1

Tack for alla fina tankar fran alla er som har kant till att jag har varit dalig de senaste dagarna. En kort uppdatering om mitt forhallande till de afrikanska insekterna kommer har.

Antibiotikan och idogt tvattande gav sadan effekt att jag ganska snart kunde klamma in mina stackars fotter i strumpor och skor, som jag sedan dess inte lamnat huset utan. Nya besvar vantade dock. Natten till torsdag hindrade sprangande huvudvark, feberfrossa och illamaende min somn. Ensam med stjarnorna satt jag utanfor huset och aterhamtade mig mellan standiga turer till "halet" pa andra sidan grasmattan. Vid tiden for resten av Madiany att vakna, var jag redan totalt utmattad efter att ha forlorat allt mitt innehall under natten.

Den har gangen behovde jag inte fundera over val av sjukhus, de hundra metrarna till Madiany Hospital var svara nog. Val dar, tog de oss genast forbi hela kon av skrikande barn, halvsovande tanter och talmodiga mammor. Instinktivt kande jag hur fel det var att min hudfarg gav mig foretrade men med ett allt varre illamende och stigande feber kunde jag inte forma mig sjalv att protestera. Trots var rakmacka tog det anda, vad som atminstonde kandes som timmar av plagsamt vantande i hettan innan de hade mina provresultat klara. Diagnosen var malaria och botemedlet en uppsjo av fargglada tabletter, varav bland annat en av de starkaste malariamedicinerna.

Standigt omgiven av manniskor som ena minuten forsakrade mig att jag skulle vara frisk inom "five minutes", for att i nasta be mig att inte do ifran dem, forsokte jag att langsamt fa i mig lite vatska och samtidigt svalja dagens dos av femton tabletter. Min kropp vagrade att behalla nagot alls och mitt tillstand forvarrades under kvallen. Ett att ha avfardat alternativet att bli inlagd pa dropp i Madiany, blev jag morgonen darpa transporterad med sjukhusets pick-up till det modernare sjukhuset i Kisumo.

Jag forsokte uppbada all energi jag hade for att ta mig igenom den langa sjukhusprocessen. En doktor konstaterade snart att jag behovde bli inlagd men lite hander innan de har pengarna i handen och alla papper ar ifyllda. Med ovarderlig hjalp fran mamma och pappa hemifran och Emily som troget har statt vid min sida, kunde jag tillslut andas ut i ett stort ljust rum i den privata delen. Dropp tillsattes, blod tappades och prover togs.

Tva dagar senare ar jag nu pa benen igen. Jag har fatt acceptera att orsaken till mitt tillstand for alltid kommer vara osaker. Kanske var det malaria, kanske inte. Pa sjukhuset i Kisumo pastar de att det var medicinen jag fick i Madiany som forgiftade mig. Sjalv har jag gett upp om klara besked.

Nasta tropiska sjukdom att tampas med ar ringorm som ater (hade det bade efter sodra Afrika och Honduras) har invaderat mitt ben. Pa sjukhuset skrattar de at mig och ber mig att inte ta alla deras afrikanska sjukdomar ifran dem och med lite mer allvar; att inse att jag inte ar afrikan. Kampen mot insekterna fortsatter.

Nagra fler foton fran min vardag

Tipsrunda med hiv-relaterade fragor for 200 av barnen. Kondomer och godis som pris.

Farsk mjolk till teet.

Pa var batfard over till on Mbita stannade vi plotsligt for att nagon hade fatt syn pa en fisk som skulle plockas upp.

Lokal dusch.

Hiv-positivt test.

Emily och Fidel.

Emily samlar energi infor lektion om hiv/aids.

Kycklingen ar slaktat och fardig for tillagning. Ljudet av benen som sugs ut och ogenen som knastrar mellan tanderna gor att jag haller mig till bonor och ris.

Bistand i form av majs och bonor har skeppats fran Europa.

Madaraka day (sjalvstandighetsdagen).

Bonor av alla sorter intas till frukost, lunch och middag.

Hotellet i byn.

Vi undervisar matte med vart hemgjorda material.

Arbete pa majsfalten.

Vara tjejer i forskolan.

Den vanligaste huskonstruktion, skyddar bra mot hetta och regn nar taket inte ser ut som pa den narmaste.

Overallt kan kvinnor ses flatande varandras har.

Meresha and Fidel.

Emily pa "boda-boda", det enda tillgangliga transportmedlet i Madiany.

Vi laser "Linnea i malarens tradgard".

Pa hembesok hos Florence.



Barnens dagliga grot tillagas.


Sally och Lilian, vara vanner pa centret. Lilian ater de sma fiskarna som ska intas hela...



En av killarna, forkladd till masai infor ett upptradande.




Tjejerna ovar traditionell dans utanfor centret.

Ett oforutsett besok i Kisumo

Nar smartan fran min sariga fot steg upp till knat och blixtar av smarta skot genom foten nar jag forsokte stappla fram borjade haromdagen aven mitt humor och min ork att paverkas.

De senaste tva veckorna har jag gang pa gang blivit forsakrad om att saren snabbt kommer laka oavsett hur variga eller svullna de har sett ut. "Just a few days". Alla i byn har varit engagerade. Nagon har hjalpt till att grava ut de sma maskarna, andra har kommit forbi med klarlila eller oranga vatskor i ateranvanda whiskyflaskor av plast som vid applicering bade luktat och smartat som rent gift. De flesta har dock mest deltagit med ojande och goda rad. Nar jag linkar fram genom byn ser varenda luo-kvinna det som sin plikt att bekymrat fraga vad felet ar och brutalt trycka lite pa min fot innan de muttrar nagot och vandrar vidare. Uppmaningarna om vad jag borde ha gjort for att undvika de 15 jiggasarna ar manga.

Min oformogenhet att ta mig fram fick mig igar att langsamt stappla mig till sjukhuset for att meddela att vi inte kunde folja med det mobila sjukhuset ut for att besoka de isolerade fiskarsamhallena. De tittade bekymrat pa min tennisboll till fot och bad att direkt fa sticka en spruta i mig for att undvika stelkramp.

Trots att jag varje dag rekommenderar de unga tjejerna att anvanda sig av sjukhusets tjanster fann jag mig nu tveksam till att sjalv satta mig pa de slitna britsarna och lata dem sticka en nal i mig och diagnostisera min smarta. Jag slets mellan tanken att om det ar bra nog for dem borde det vara bra nog for mig och instinkten att lata min forsakring betala for ett besok pa det modernare sjukhuset i Kisumo. Efter patryckningar fran familjen darhemma overgav jag Madianys valvilja och begav mig till Kisumo.

Val pa sjukhuset fick jag mota lakare som bekymrat skickade mig vidare. Van vi den svenska sjukvarden, blev jag dock glatt overaskad over hur snabbt jag fick se en specialist som gav mig en stelkrampspruta, antibiotika och antiinflamatoriskt samt nagot nytt gift att smeta pa mina jiggas. Han beskrev det som en "secondary inflamation". Infektionen i tarna fran jiggasarna hade spridit sig i hela foten.

Visst inser jag att ingen tjanar pa att jag inte soker kompetent lakarvard men situationen ar annu en smartasam paminnelse om hur olika varldar vi lever i. Nar jag satt och baddade min fot i sondags kom Beatrice man forbi och berattade att hon nu avlidit. Pa vag ut genom grinden, for att paborja var resa mot Kisumo moter vi en av pojkarna som har vita maskar over hela det rakade huvudet och uppvisar de speciella utslagen fran utvecklad aids. Jag linkar vidare pa min svullna fot och forsoker att inte tanka pa alla jag kanner som skulle behova det har lakarbesoket battre an jag.

Livet i Madiany

Kondomer och maskar

Mitt uppdrag i Kenya ar att arbeta med hiv/aids men jag insag snabbt att det kan omfatta vad som helst i ett samhalle, dar var fjarde personer lever med viruset och alla pa nagot satt ar direkt berorda. Vi arbetar med hiv nar vi undervisar de 15 foraldralosa barnen under ett mangotrad varje formiddag men ocksa nar vi hjalper ungdomsgruppen att for hand ploja akern for att kunna bli sjalvforsorjande pa mat.

Jag soker standigt forklaringar i min omgivning till varfor andelen hiv-positiva i det har omradet ar sa hog som 23%. Vad skiljer Madiany fran andra delar av Kenya (nationellt ar siffran 6,3%) och framforallt fran varlden utanfor sodra Afrika? Min van fran staden, forklarade allvarligt att fisken fran sjon de ater, gor att de far en onataurligt stor sexlust. Nagot sadant enkelt svar finns inte utan att vara oppen for komplexiteten i epidemins orsaker och konsekvenser ar ett forsta steg.

Darfor fann jag mig sjalv de forsta veckorna nagot avvaktande till att ta mig an utmaningen att mer direkt arbeta med hiv. Vad kunde jag bidra med utan forstalese for varken kulturen eller utmaningarna i det har samhallet? Jag forsokte lyssna, se och lara for att skapa mig en storre forstaelse men fragorna blev bara fler. Jag kande mig maktlos nar alla jag fragade namde brist pa mat som det enda problemet och storsta utmaningen. Jag forsokte finna ett hal dar vi tillsammans kunde bryta oss in i den onda cirkeln men fann det svart att se luckorna nar jag annu inte hade forstaelse for grunden. Visserligen har jag fordelen att ha manniskor omkring mig som jag kan diskutera mina fragor och funderingar med men svaren skiljer sig ofta at och ar svart att skapa sig nagon helhetsbild ur. De flesta jag fragade nekade till att brist pa information ar problemet. De namnde att staten satsat pengar pa undervisning om hiv/aids i skolorna och att sjukhuset tillgodoser alla med material. Da och da motte jag dock nagon som skakade pa huvudet och fragade mig hur jag kunde tro att de visste tillrackligt nar varje dag nya manniskor smittas av viruset.

De hembesok vi gjorde, bara spadde pa kanslan av hopploshet. Beatrice, 22 ar, lag hopkurad under en filt nar vi valkomnades in i hyddan av hennes svarmor. De glansiga ogonen som motte mig, framstod som enorma i det magra ansiktet. Jag forsokte forestalla mig att ha levt hennes 22 ar istallet for mina men fann det omojligt. Hon har forlorat tre av sina barn, det fjarde smyger under vart besok tyst in i hyddan och kurar forsiktigt in sig bredvid sin mamma i soffan. Beatrice ogon fylls av tarar nar hon berattar hur hennes dotter har varit tvungen att sluta skolan pagrund av avstandet och kostnaden men bakom tararna finns ocksa vetskapen att hon snart kommer lamna henne i en hard varld utan forutsattningar. Mitt medlidande ar inte mycket vart nar hennes verklighet inte ens rymms inom min forestallningsformaga.

Mojlighterna att kunna bidra till det preventiva arbetet framstod da som storre. Emily och jag begav oss darfor till de narmaste skolorna och fragade om de kunde upplata nagra timmar i veckan at oss. Antagligen mer intresserade av vart ursprung an av vart tema, blev vi som vanligt varmt valkomnade.

Det ar ett spannande arbete. Vi har haft fran 40 min till tva timmar langa samtal med olika aldersgrupper men hittills bara tjejer. Med varje grupp har vi lart oss lagot nytt som gjort att vi behovt modifiera vart upplagg. Manniskors olika asiker om vilken kunskap ungdomar har, har alla blivit bekraftade pa sitt satt. Tjejerna skulle i somnen kunna svara "bloodtransfusion and sexual intercourse" pa fragan vad som kan kan sprida viruset och "abstain" som svar pa alla andra fragor. Men det ar lite vart nar de saknar kunskapen om vad en kondom ar och ar osakra pa om hiv smittar genom en handskakning.

I sma grupper med runt 10-15 tjejer, har vi forsokt att skapa en plats for diskussion och oppen dialog. Vi har med deras hjalp velat skapa ett samtal som direkt beror dem och utgar ifran deras verklighet. I den verklighet de lever i finns inte speciella riskgrupper, alla ar under risk. HIV praglar deras samhalle och deras liv och maste diskuteras i det sammanhanget och inte som vilket annat vetenskapligt amne som helst. Vara samtal behandlar darfor lika mycket amnen som sex, relationer och konsroller som hiv och aids direkt.

I present av min finurliga syster har jag fatt ett gosedjur i form av ett hiv-virus som vackt viss forskracklelse men mest skratt nar jag borjat med att skicka runt det i vara grupper och bett dem presentera sig med sitt namn och nagot de gillar med sig sjalv, vilket de finner ytterst pinsamt. Beroende pa tid och aldersgrupp har vi sedan provat olika ovningar. Gemensamt har varit att vi fokuserat lika mycket pa vad som inte sprider viruset och myterna kring det, som pa de situationer som faktiskt utsatter dem for risken. Grunderna for och omfattningen av stigman som omgardar hiv/aids ar svar att forsta men tva huvudlinjer har jag kunnat identifiera. Den forsta, radslan for att sjalv smittas, ar lattast att jobba med eftersom den till stor del grundar sig pa okunskap. Genom olika ovningar vill vi fa dem att fundera kring de fyra kroppsvatskorna som kan sprida viruset och darmed sjalva kunna utesluta kyssar, mat och toaletter som smittovagar. Misstanksamheten ar dock stor, "not even deep kissing?" fragar en av tjejerna generat och jag forsakrar dem om att de kan kyssas hur lange och intensivt de vill och de utbrister i skratt.

Mer djupgaende och svarare att komma at ar de fordomar och attityder kring hiv/aids som finns spridda i alla samhallen. Att hiv anses forknippat med ett omoraliskt beteende gor att det ar vanligt att manniskor anses fortjana det och att det for skam over familjen. En sadan stigmatisering kan gora att manniskor hellre valjer att do ensamma an att soka hjalp och att viruset tillats fortsatta att spridas nar manniskor fornekar sin status. Vi har genom ett kort rollspel forsokt visa hur en person snabbt kan sprida viruset genom ett helt natverk av manniskor med olika levnadssatt och beteenden. Vi har delat ut olika roller, nagon har varit den otrogna kvinnan, en annan kvinnan som aldrig haft sex fore aktenskap men gifter sig med en man med tva andra fruar, en annan den bedragna mannen som sprider det utan vetskap till sin nasta flickvan. Vi har foljt viruset fran person till person och de har sjalva fatt fasta ett rott band pa trojan nar de tror sig blivit smittad. Snart bar de alla det roda hiv-bandet som visar att vi alla ar en del av kampen. Budskapet ar hart, lita aldrig pa nagon annan an dig sjalv. Men ocksa, vem som helst ska smittas, det ar ingens fel men allas ansvar.

I klassrummet finns en affish med budskapet "abstain or use a condom", varav den sista delen ar knappt synlig efter att lararen desperat forsokt stryka over ordet "condom". Jag slutar aldrig upproras over hur manniskor kan undanhalla information som kan radda liv. Men inte ens budskapet om avhallasamhet nar anda fram nar den grundlaggande kunskapen saknas och aldrig forklaras. "Can you get pregnant even if you abstain?" ville en av tjejerna veta efter att antagligen sett manga tjer runt omkring henne gravida trots att de predikar om avhallsamhet. Forvirringen kring kondomer ar stor och vi har nu funnit oss tvugna till improviserade kondomdemonstrationer med en majskolv eller banan som hjalpmedel. Tjejerna skrattar hysteriskt men foljer det med storsta intresse. Jag far manga ganger anstranga mig for att inte visa min forvaning eller forfaran over de fragor som foljer. De har hort att kondomer kan ge tjejen allvarliga sjukdomar, att de inte skyddar mot hiv eller att anvanda tva pa samma gang ar sakrast.

"Can you get hiv even if you are married?" fragar en av tjejerna forvanat. Aven detta ar en farlig konsekvens av budskapet om avhallsamhet. Manga lever i tron att sa fort de gift sig ar de sakra. Av de manga historierna om utomaktenskapliga affarer men aven av de vanligt forekommande polygama aktenskapen vet jag att sa inte ar fallet. Jag hor mig sjalv betona hur viktigt det ar att ta kontroll over sin egen kropp och anvanda kondom aven inom aktenskap men vet hur tomma mina ord ar. Forsiktigt forsoker jag antyda fordelen med att ha en partner i taget men finner mig farligt nara gransen for kulturcentrism. Aven om manga unga nu sager sig foredra monogama relationer ar acceptansen for parallella forhallanden fortfarande hog bland de unga tjejer jag pratat med. En kompis erbjod mig pa fullt allvar att bli hennes co-wife. Hon forsakrade mig om att hennes pojkvan var mycket stilig och att hon sjalv skulle skota hushallet, ett kap for min del helt enkelt.

For ovrigt har veckan praglats av jiggas. Sma insekter som gommer sig i den dammiga jorden och kryper in i fotterna, dar de lagger agg och vaxer till tjocka vita maskar. Efter att ha plockat ut nio sadana ur min fot, varav fyra stycken bara i stortan (smartsamt nog precis i nagelbandet) ar mina fotter nu fyllda av oppna sar. Ett lonlost heltidsarbete att forsoka halla dem rena pa de leriga stigarna och med bristfalliga faciliteter. Latt att kanna sig fanig nar jag linkar runt, stodjande pa ena foten medan jag undervisar barn vars fotter ar helt svullna av jiggas och infekterade sar. Medlidsamma forsok att tvatta deras fotter och kopa dem ett par skor verkar inte hjalpa mycket.

Kenyas fortsatta kamp

I skuggan av fotbolls-em antar jag att utrymmet ar om mojligt annu mindre an vanligt for nyheter fran vardagen pa den afrikanska kontinenten. Har fortsatter forstas kampen aven efter de vasterlandska journalisterna lamnade landet i och med uppgorelsen i varas och Kenya kommer lange att leva med konsekvenserna av valdet som foljde forra arets val.

Langt ifran maktcentret i Nairobi ar min egen tillgang till information ocksa begransad men av motena med manniskor skapar jag min bild som bara ar en av manga av ett stort land i stor forandring.

Forklaringarna ar komplexa till hur ett fredligt land som Kenya sa snabbt kunde utveckla det vald som dodade over 1000 personer och fordrev uppemot en halv miljon fran sina hem. Nagra av mina erfarenheter de senaste veckorna har fordjupat min forstelse nagot. Kenyanerna ar ett politiskt folk. Pa bussen, i matkon, under korta moten pa gatan, overallt diskuteras den senaste politiken. I de sma lerhyddorna i Madiany pryds vaggarna med affisher av Raila (den forne oppositionsledaren och numera premiarministern) och politikerna hyllas som kandisar landet runt. Det betyder dock inte att de undgar kritik, tvartom gor den vanliga kenyanens intresse for statsmakten att de ar standigt granskade. Manniskor jag moter som aldrig lamnat sin by vet vilka som har ansvaret for att de inte har mat for dagen. Trots mycket bitterhet verkar de aldrig sluta hoppas, "regeringen maste hjalpa sitt folk" konstaterar de.

Det ar dock mot politikerna i sig som det storta intresset riktas och den politiska riktning de representerar verkar oftast vara mindre viktig an deras ursprung. Att forsta Kenyas politik kraver en forstaelse av de olika folken och deras betydelse. Raila Odinga harstammar fran vastra Kenya och tillhor lou-folket, vilket gor att det i princip inte gar att finna nagon som inte ar trogen anhangare till honom och hans parti ODM i den har delen av landet. Samma sak galler antagligen i de centrala delarna, varifran president Kibaki harstammar. Aven har maste forklaringarna sokas pa olika hall. Motsattningarna mellan folk, skapade framforallt av kolonialmakterna, ar inte unikt for Kenya. Men att bara se det som annu ett afrikaskt krig mellan olika folkgrupper, som det garna speglades i medierna, ar for enkelt. Det ar ett valkant faktum i Kenya att landets politiker gynnar sig sjalv och sina egna. Korruptionen ar utbredd och manga vittnar om omojligheten i att fa ett jobb inom staten utan kontakter. I en kultur dar hela samhallen kan anses tillhora din familj ar det manga som hoppas kunna fa ta del av kakan.

Nar en utbredd fattigdom laggs till det ar desperationen i valdsamheterna lattare att forsta. Det hopp som byggdes upp under de langa valkampanjerna, i vilka manniskor lade ner sin sjal, forbyttes i en oerhord besvikelse. Med det inte sagt att de fruktansvarda mord och valdtakter som agde rum ar ursaktade men forstaelsen ar viktig for den fortsatta utvecklingen. Manniskor jag pratar med vittnar om att allt inte ar glomt, besvikelsen finns fortfarande dar, losningen ar inte optimal men allt ar battre an ett inbordeskrig. De prisar alla Kofi Annans medling men fa ser det som en varaktig losning. Tidningarna rapporterar dagligen om motsattningar mellan presidenten och premiarminstern, i allt fran politiska fragor till hur de behandlar varandras livvakter och oppna brak om vem som forst fick ta sin motorcykel in pa stadion pa sjalvstandighetsdagen.

De allvarligaste meningsskiljaktigheterna har rort behandlingen av de personer, mestadels unga killar, som togs till fanga under valdsamheterna. Medan Kibaki har hallt fast vid att lagen maste ha sin gang, har Odinga argumenterat for amnesti. Han menar att manniskor som protesterade mot ett riggat val inte kan sattas i fangelse. Mycket star pa spel. Om Kibaki inte lyckas, ar det en stor prestigeforlust, bade infor det internationella samfundet och infor sitt folk och visar att Kenya inte ar moget att hantera situationen pa ett satt som ankommer en demokratisk stat. Aven de manga familjer som direkt drabbats av valdet skulle ha svart att acceptera att forovarna gar fria. En prestigeforlust for Kibaki innebar en vinst for Odinga, som ocksa maste visa for det folk som rostade och kampade for honom att han star pa deras sida. En utredning av vad som hande, ser jag dock som nodvandig for att Kenya ska kunna ga vidare. Ett erkannade av misstag fran bada sidor skulle forhoppningsvis kunna radda situationen. Kanske en aterforenande process som i Sydafrika eller en tribunal med hjalp utifran som i Rwanda, det finns manga modeller att ta efter men att tro att manniskor glommer ar farligt naivt.

Den oroliga starten pa aret far dock konsekvenser for manga fler an de direkt drabbade. Skolorna pa landsbygden vittnar om en massiv tillstromning av elever, vilket har gjort den redan befintliga lararbristen an mer akut. Klassern ar nu uppemot 60 elever stora. Manniskor som forlorade sina hem eller flydde fran valdsamhetarna i staderna, atervande till sina byar och sokte hjalp fran sina slaktingar. Kenya star ocksa infor en akut matbrist. Redan nu har matpriserna stigit i fruktan for den uteblina skorden pa grund av att manniskor inte kunde bruka sitt land under valdsamheterna. Jordbruket ar den utan konkurrens storsta inkomstkallan och 80% av folket bor fortfarande pa landsbygden och ar beroende av att kunna odla sin egen mat. Utifran kommer matsackar som lagras for att anvandas nar situationen blir som svarast. I gar presenterades budgeten som har fatt namnet "the people's budget" for att den fokuserar pa att ta folket genom hungersnoden. Skatt pa brod, mjolk och ris har helt tagits bort, och aven importtullarna sanktes kraftigt.

Politikern det pratas mest om ar dock varken Kibaki eller Odinga, utan Obama. Han ar antagligen lika omnamnd har som i USA. Tidningarna foljer hans framgang nitiskt, varenda litet skjul till affar bar snart hans namn. For amerikan ar han ju egentligen inte, mer Kenyan och annu mer luo. Hans pappa harstammar fran en by alldeles i narheten av dar jag bor, vilket ingen later dig glomma. "Soon we, the Africans, will rule over the white people", skrattade en man pa bussen. Hoppet ar stort och jag onskar jag kunde dela deras tilltro till att forandringen kommer na anda till Madiany.