Att ge och fa

Hur mycket svarare det ar att ge an att ta emot har jag bittert fatt erfara de tre forsta manaderna. Att samla pa mig erfarenheter och upplevelser i ett land sa rikt pa kultur, skonhet och spanning, med manniskor villiga att oppna sina hem och dela sin karlek for sitt land ar inte svart. Att daremot fa mojlighet att anvanda min tid och vilja for att ge nagot tillbaka ar en standig kamp.
Jag har aldrig trott att volontararbete ar enkelt, inte heller att frustration ar losningen men det ar svart att framkalla talamod nar viljan, behoven och tiden ar sa mycket storre an mojligheterna. Det ar svart att acceptera att jag inte kan utnyttja varje sekund av min tid nar problemen ar oandliga. Det kravs kraft att orka paminna mig sjalv om varfor jag fortsatter kampa nar ingen verkar vilja ha min hjalp.
Jag tror inte heller jag vill forsta och acceptera. Jag vill fortsatta tro att drommar och idealism ar vagen till en battre varld. Att det ar med tro man astadkommer det omojliga. Hjalper det verkligen att bli realistisk och cynisk? Ar inte realism bara ett vackert ord for att rattfardiga sin ovilja eller lattja? Eller ar det genom att inse sina begransningar man kan astadkomma nagot storre och mer varaktigt?